Hvad vilja de svenska väljarna?

Den borgerliga alliansen har besegrats i valet. Den majoritet av svenska folket som vill slippa alliansregeringens sociala utarmningspolitik är emellertid splittrad i två falanger, det rödgröna blocket och Sverigedemokraterna. Så ser väljarnas dom i själva verket ut, något som deras politiska representanter och massmedia finner synnerligen svårsmält, och därför framställer som en alliansens seger.

Den borgerliga alliansen vill inte ha med SD att göra , något som är ganska självklart. Huvuddelen av SD:s program utgör nämligen en blåkopia på den demokratiska arbetarrörelsens strävanden under senare hälften av nittonhundratalet, den period då väljarkåren växte upp, värderingar som alltså har djupa rötter hos dagens väljarkår. Det ideal som skymtar bakom SD:s program är i närmast allt just det samhälle där de allra flesta av oss vuxit upp.

Det rödgröna blocket vill - med hänvisning till SD:s invandringspolitik - dock inte heller ha med SD att göra, trots att de själva under ett halvsekel förvaltat och företrätt en invandringspolitik t o m än mer restriktiv än den som SD av i dag förespråkar. I själva verket har de rödgröna långt före valet surrat sig själva vid masten genom kategoriska avståndstaganden från SD. Därigenom slipper de nu förvalta och respektera väljarnas dom, och kan lämna över folket åt den omvända RobinHood-politiken i ytterligare fyra år. Kommer verkligen väljarmajoriteten att acceptera detta?

Valutgången illustrerar alltså inte bara folkets allmänpolitiska värderingar, utan också klyftan mellan folket och dess representanter. Det borde vara uppenbart att SD:s framgångar inte betyder att en större del av väljarkåren har blivit rasister - en icke oväsentlig del av SDs väljare är själva invandrare. I stället utgör SD-röstande rätt ofta en protest mot att övriga partiers agendor inte är representativa för väljarna när det gäller t ex frågor om socialpolititk, invandringspolitik, EU-integration och globaliseringssträvanden. Den brutala verkligheten bakom de liberala ideerna om ”fri rörlighet för arbete och kapital” har nämligen allt tydligare börjat visa sig i det f d folkhemmet.

Medan begreppet ”nationalist” i svensk debatt har en positiv klang när det handlar om tidigare kolonialländer, har det samtidigt givits en fascistisk uttolkning när det gäller inhemsk politik. Därigenom lyckas man vrida det politiska spektrat så att den som motsätter sig globaliseringssträvanden och internationell ekonomisk integration i själva verket är fascist, och därför bör bojkottas och isoleras. Med invandringsfrågorna som förevändning har det svenska politiska etablissemanget på så sätt helt lyckats föra undan globaliserings- och internationaliseringsfrågorna från den politiskt rumsrena dagordningen.

Ju fler som hotar att ställas utanför de sociala trygghetssystemen, desto fler väljare kommer SD att få. Om inte ett nyval tvingas fram under mandatperioden kan ett mycket selektivt men dock samarbete mellan delar av det rödgröna blocket och SD tvingas fram, i syfte att möjliggöra en rödare regeringskonstellation med högre ambitioner när det gäller den sociala tryggheten i landet. Vägen dit går sannolikt över kriskomissioner och utbyte av ledargarnityr i flera partier. Men att i längden hålla den växande anti-globaliserings-opinionen helt utanför det parlamentariska systemet torde vara omöjligt. Kanske är det trots allt bättre att i tid räcka SD lillfingret, än att låta dem erövra pekfingret.