Journalister och wikilister

Efter Wikileaks gigantiska informationsutsläpp utvecklas en yrvaken efter-debatt om journalistikens villkor.  Nyckelfrågorna ställs ungefär som: -  Hur ska en redaktion kunna välja ur och sakgranska en kvarts miljon telegram, med "bevarad journalistisk kvalitet", när olika redaktioner desssutom tävlar om att vara först och bäst?  Vart tar journalistiken vägen om det ställs så mycket "information" till förfogande?

Debatten blir kanske ännu mer avslöjande än vad debattörerna tänkt sig.  Den visar hur dagens massmediaredaktioner helt  anpassat sig till att få "lagom munsbitar"  sig serverade på ett fat,  där det nödvändiga förarbetet redan utförts av intresseorganisationer, politiker och lobbyister, och där redaktionen bekvämt kan luta sig mot mediavärldens gemensamma perspektiv och nyhetsvärderingar. En  hord av informationstjänstemän och högar av pressreleaser ser till att försörja massmedia med  en vällagad "dagens rätt"  i lämpliga portioner för distribution till allmänheten, enligt en modell från det gamla studentskämtet:  

-Vad är en föreläsning?

-Det är den process genom vilken ett budskap förflyttas från professorns anteckningsblock till studenternas, utan att passera någon hjärna.

Plötsligt utsätts nu redaktionerna för kravet att på egen hand värdera och välja, utan att kunna gömma sig bakom färdiga och välartikulerade politiskt korrekta motiveringar, och "objektiva värderingar".    Tidigare har man kunnat sprida föreställningen att dagens tre-fyra "nyheter" utgör de nyheter som finns denna dag.  I dag tvingas man medge att det dagligen inträffar en kvarts miljon nyheter, och att mediaredaktionerna samordnat brukar vaska fram det fåtal som är lämpliga att mata allmänheten med, en process med inslag som inte alltid tål dagens ljus.

Det ynkas  nu mycket om att "den journalistiska kvaliteten" kan bli lidande, när alltför mycket information ställs till förfogande och sprids.  Detta är nonsens.  Den journalistiska kvaliteten handlar väl så  mycket  om vad det är man väljer att rata och sortera undan, aldrig undersöka och aldrig ta reda på, eller presentera under falska förespeglingar. 

Så Wikileaks enorma telegramflöde avslöjar inte bara poltiiska makthavare.  I än högre grad avslöjar Wikileaks de etablerade massmedia, som likt tandlösa gamla katter vant sig vid att  lapa ur makthavarnas gräddskålar, och inte orkar fånga en råtta om de ens snubblar över den.