Låt inte kristendomen styra över liv och död!

Att det överhuvudtaget behöver föras en debatt om dödshjälp eller ej, beror på b la

1) Den symboliska betydelse och i princip oändliga värde som det biologiska människolivet tillmätts i traditionell livsåskådning o religion. Härvid drar traditionen åt samma håll som den friska individens egna instinkter, nämligen att i det längsta hålla sig vid liv. På detta grundas de straff och fördömanden som juridiskt och religiöst förknippas med handlingar som skadar eller dödar andra människor, men även den som tar sitt eget liv.

2) Det faktiska förhållandet att när människans livskraft ebbar ut så flyr också livet rätt snart därefter, varför s k dödskamp och lidande i samband därmed under naturliga omständigheter är i tiden begränsat. Dagens medicinska teknik tillåter emellertid att människan hålls vid formellt liv långt efter att livskraften flytt. Dagens moderna medicin har också monopoliserat många av de medel som kan behövas och användas för att utan lidande beröva sig sjäv /eller andra/ livet. Detta kan förlänga dödskamp och lidande praktiskt taget gränslöst, och den enskilde riskerar att bli livstidsfånge i ett medicinsk-tekniskt fängelse under tortyrliknande omständigheter.

3) Den vacklande och växlande inställning den enskilde själv ofta uppvisar inför frågan om dödshjälp, mer vacklande desto mer aktuell frågan är, synes det.

4) Den historiska erfarenheten att rigorösa skydd för människolivets helgd behövs, om inte makthavare - men också anhöriga - ska frestas använda dödande i stor eller liten skala i olika egna syften.

---------

Stentavlornas ”Du skall icke dräpa!” kompletteras inte med något ”Du skall icke tortera!”, något som bör betraktas som ett rent förbiseende av Vår Herre, något måste ju människorna ändå begripa av sig själva. I valet mellan död och utdraget och ofrånkomligt lidande vet ju varje husdjursägare vad han bör göra, skulle han inte vet så stadgar djurskyddslagen straff för hans mjäkighet. Stentavlornas egen upphovsman tycks inte själv ha varit särskilt mjäkig utan föreskriver dödstraff för ett antal olika förseelser av sexuell eller rituell natur.

Den livsåskådning som vi i västerlandet uppföds med är dock helt eller till stora delar människors, och inte Gudars skapelse. Bl a lär reinkarnationstanken ha systematiskt avlägsnats ur den urkristna traditionen vid betydligt senare tidpunkt. En betydande del av svenska folket accepterar eller är i vart fall inte främmande för den, i dag som i dag är,  även om den kategoriskt avvisas av kristendomens officiella företrädare. Att denna tanke ofta har en försonande och lindrande verkan inför döden är välkänt, jmf Jan Fridegårds berättelse Torntuppen.

Att vår mest spridda livsåskådning konsekvent motverkar och avvisar sådana tröstande tankar inför döden måste beaktas när man fastställer vilket inflytande kristna värderingar ska tillmätas vid en konfessionslös juridisk reglering av dödshjälpsfrågan. En religion med hot om domedag och hopp om omvändelse på dödsbädden, bör inte få styra hur länge patienten ska hållas vid liv och lidande. Anses det olämpligt att förlägga gemensamma  skolavslutningar i kyrkans hägn, är det väl än mer olämpligt att lägga livsavslutningar där.

Jmf http://www.svd.se/nyheter/inrikes/hagglund-aktiv-dodshjalp-ar-oacceptabelt_4444937.svd

Kan man hyfsa frågeställningen om dödshjälp genom att utmönstra inhumana religiösa föreställningar och påbud, bör den inte vara så svår att få en acceptabel lösning på .

Patientens ofta växlande uttryckta inställning till dödshjälp beror troligen ofta på att frågan är teoretisk så länge det faktiska avgörandet inte ligger i hans egna händer, utan är okonkret. En tydlig reglering som lägger beslutet i patienten händer måste naturligtvis inrymma moment som försäkrar sig om att patientens vilja är konsistent och genomtänkt.

Politiska och ekonomiska makthavare lär knappast hindras i sina ev lömska ambitioner av ett förtydligat patientbestämmande i dödshjälpsfrågan. De har tillräckligt utrymme genom andra medicinska områden - t ex vaccinationsprogrammen.

Som påpekats i debatten är gränsen mellan aktiv och passiv dödshjälp alltmer diffus. Om syftet är att minska lidandet är det naturligtvis poänglöst att stänga av en respirator och sedan passivt invänta patientens långa dödskamp under fullt eller växlande medvetande. I stället krävs naturligtvis aktiva samvetsgranna snabba och skonsamma åtgärder Om denna process äger rum med patientens uttryckliga önskan och medvetna beslut som bakgrund kan dock den befrias från alla obehagliga biklanger av bödels- eller dödsängelhantverk, (jmf t ex hanteringen av aborter ).

Inte alla läkare kommer naturligtvis att känna sig bekväma med dessa uppgifter, lika lite som med t ex aborter. Inte heller detta kan vara avgörande för att neka en patient utvägen ur ett plågsamt medicinsk-tekniskt fängelse. Och det är inte självklart att det krävs full läkarkompetens för dessa arbetsuppgifter. Självklart är dock att självutnämnda missionärer och frälsare måste hållas på behörigt avstånd..