Om val och efterval

Om ett samhälle inte ger sina medlemmar en grundläggande trygghet, då är det inte förvånande om värnlösa och sårbara individer försöker beväpna  sig mot vad de uppfattar som hot.

Upprördheten är nu stor över att ett främlingsfientligt parti tar plats i Sveriges Riksdag. Det är då lätt att glömma att främlingsfientlighet redan är inskriven i Sveriges grundlag, i det att t ex utländska medborgares vistelse, sysselsättning och andra rättigheter i detta land omgärdas av starka restriktioner, som inte gäller dem som är här hemmahörande. En viss grad av främlingsfientlighet och särbehandling av utsocknes ses alltså i vårt samhälle som helt legitim och normal.

Att helt utrota den sk främlingsfientligheten lär också utgöra ett hopplöst politiskt företag. Att reagera med osäkerhet, rädsla och försvarsinställning gentemot okända företeelser överlag, torde vara en närmast outrotlig tendens hos det mänskliga släktet - liksom hos flertalet andra däggdjur. Överallt i natur och samhällsliv utspelar sig nämligen konflikter och tävlan mellan grupper och individer, om utrymme, överlevnads- och fortplantningsmöjligheter. Det som skiljer det civiliserade samhället från det ociviliserade är inte frånvaro av konflikt o tävlan, utan att dessa situationer löses med fredliga medel, inte genom öppet våld.

Gemensamt språk och, gemensamma värderingar utgör en nödvändig grund för fredlig kommunikation mellan människor, det ger förutsättningar för undanröjande och fredlig hantering av allehanda och oundvikliga konflikter och konkurrenssituationer. Avsaknad av gemensam kommunikationsbas ökar helt naturligt risken för att fredligheten ersätts av handgripliga skärmytslingar, något som naturligtvis upplevs som hotfulllt, ju svagare man själv är, desto mera hotfullt.

Försvarsberedskap gentemot det och okända och främmande, torde vara närmast biologiskt programmerad i våra organismer. Den måste i det dagliga livet motverkas av kommunikationsmöjligheter och gemensamma normer som garanterar den enskildes trygghet med sådan trovärdighet att inte heller det främmande utlöser några överdrivna försvarsreaktioner.

Likheten med vårt inbyggda immunförsvar är påfallande: De flesta allvarliga immunologiska sjukdomar handlar om överdrivna immunologiska reaktioner, och otillräcklig tolerans mot egna vävnader och naturligt förekommande substanser, inte om otillräckliga försvarsårgärder. Risken för överdrivna immunologiska reaktioner, autoimmunitet och kroniska inflammationer, ökar kraftigt vid förgiftningar, näringsbrister och dysbios, dvs tillstånd som minskat kroppens naturliga förmåga att hantera och parera olika yttre störningar. Den undernärda och förgiftade kroppen har sämre förmåga att motstå ytterligare skador, eller t o m måttliga förändringar, och uppfattar därmed varje förändring eller osäkerhet som ett allvarligt hot. Den är sårbar och värnlös, och reagerar på sin omvärld därefter, inte sällan mest till egen skada.

Vad som i debatten vårdslöst kallas främlingsfientlighet utgör ofta inte någon mot vissa personer riktad fientlighet, utan är uttryck för en egen värnlöshet och försvarsberedskap i en situation där man upppfattar yttre hot och att förutsättningarna för fredlig konfliktlösning saknas. Existensen av främmande kulturer behöver inte utgöra något hot, men avsaknad av gemensam kultur och spelregler är hotande, eftersom resurserna för fredlig konfliktlösning därmed kraftigt minskar.

Det tillhör svensk tradition att betrakta ”invandrarproblemet” i ekonomiska termer, som en fråga om fattigdom, bidragsberoende och utanförskap. Den politiska lösningen har också varit att söka främja invandrarnas ekonomiska integration och förmåga till självförsörjning genom arbete. Det framstår emellertid nu i det poltitiska livet som en överraskande paradox att den sk främlingsfientligheten tycks öka, snarare än minska, i takt med att allt fler ”invandrare” skapat sig en tryggare ekonomisk och social situation, och allt mindre ”ligger samhället till last”. Men logiken är enkel: den utarmade och beroende utgör inget större hot mot andra, men den självständige och välbeställde kan  göra det. Kraven på gemensamma normer och gemensamt språk ökar därmed, om inte tilltron till fredliga konfliktlösningar ska undergrävas.

Vi lever i dag i ett samhälle där ett invandrat ”trasproletariat” håller på att erövra en tryggare tillvaro, samtidigt som en ökande del av den inhemska befolkningen erfar en snabbt ökande otrygghet och sårbarhet, och inte minst ökande ekonomisk och social konkurrens från den nya invandrarklassen. Till den ökande otryggheten och sårbarheten bidrar den kraftiga utarmningen av de offentliga sociala trygghetssystemen. Den sociala strukturen bland många invandrargrupper är också betydligt bättre anpassad till ett samhälle med svaga offentliga trygghetssystem, vilket innebär att den enskilde invandraren ofta kan känna sig mer säker på sin försörjning och trygghet, genom släkt, familj och klan, än den infödde svensk som helt är hänvisad till Försäkringskassans nyckfulla hantering.

Situationen ovan utnyttjas naturligtvis av politiska krafter. Mängden otrygga och sårbara väljare ökar till den grad att de utgör en politisk maktfaktor, det lönar sig att spela på deras oro. De som nedrustar de offentliga trygghetssystemen gråter krokodiltårar över den ökande ”främlingsfientligheten”, samtidigt som man förstärker dess sociala bas i form av ekonomisk otrygghet och sårbarhet.

Därigenom undviker båda dessa fraktioner, med massmedias benägna bistånd, den dialog som skulle kunna punktera deras politiska strategier. De förlägger stridsfrågorna till den parlamentariska nivån, i stället för den sociala. Frågor om mandatfördelning och parlamentariska ritualer får ersätta en saklig dialog om olika gruppers trygghet i ett alltmer globaliserat och föränderligt samhälle. Medan de politiska representanterna på båda sidor vinner på att spela ut ”främlingsfientliga” mot ”främlingar” så förlorar folket genom att de interna konflikterna ökar samtidigt som resurserna för fredlig konfliktlösning minskar.

Strävan efter ett gemensamt språk och kulturell bas, som en förutsättning för fredlig konfliktlösning mellan individer och grupper, betraktas nu ibland t o m som en främlingsfientlig agenda. Den politiska vänsterns kritiklösa uppslutning runt det ”mångkulturella” idealet, utgör här ett av de mest praktfulla politiska självmålen i modern tid. Om man åtminstone haft vett att uttolka detta ideal som att varje individ bör vara socialt kompetent inom olika kulturella sfärer, hade åtskilligt vunnits. I stället har det mångkulturella idealet i praktiken ofta blivit en isolationismens bastion, där olika grupper hänvisas att söka trygghet genom avskärmning i stället för gemenskap.

SD:s framsteg är förvisso en väckarklocka i folkhemmet, men signalen handlar inte främst om främlingsfientlighet, utan om att en stor del av den svenska väljarkåren uppfattar sig som otrygg och marginaliserad i samhällsutveckllingen.   Att  SD också är det enda av riksdagens nu åtta partier som uttalar klar reservation mot den sk globaliseringen är också värt att  lägga märke till:  Den väljare som motsätter sig en världsomspännande ekonomisk integrering, med thailändska bärplockarlöner som konsekvens,  har inte många politiska alternativ att välja på.    Misstanken kan väckas att "kampen mot främlingsfientligheten" i själva verket utgör partiernas  kamp mot det folkliga globaliseringsmotstånd, som hitills hållits utanför parlamentet.

Den nu utropade kampanjen torde därför bli ett patetiskt slag i luften inför den nya sociala situationen i folkhemmet. Att urskiljningslöst mana till kamp mot grupperingar som uppfattar sig värnlösa och sårbara riskerar bara att leda till skärpta klyftor, politiskt och socialt.

I stället är en allmänt förstärkt social och ekonomisk grundtrygghet, en gemensam kulturell och språklig ram för mellanmänsklig konfliktlösning samt en tydlig precisering av mångkulturens innebörd nödvändig om inte de sociala motsättningarna ska riskera att urarta. Det parlamentariska spegelfäkteriet efter valet verkar dock inte komma att bidra till detta.