Tänk konstruktivt om Mellanöstern!

Det som nu händer - eller ser ut att hända - i Egypten ger ett bra fokus för en konstruktiv framtid med bäring på en rad olika problem, bl a

- internationella relationer och avspänning
- mänskliga rättigheter
- energi- och klimat
- ekonomi och välfärd

Det kan vara meningsfullt att mer fokusera på dessa möjligheter, och mindre på den tillfälliga oro som självklart präglar dagens situation, där västmakternas rädsla för enstaka terrordåd får överskugga välfärdsfrågor som berör stora delar av världsbefolkningen. Här letas sannerligen efter myggor medan de egyptiska kamelerna får svälta.

Den materiella grunden för en konstruktiv vision är den 600 mil långa Nilen, med källor 2700 m ö h, och har ett vattenflöde om 2800 m3/sekund, vilket utgör en förnyelsebar energikälla av närmast ofattbara dimensioner, av långt större och varaktigare betydelse än t ex de oljekällor i Mellanöstern som är centrum för dagens politiska intresse.

Eftersom herraväldet över Nilens flöde sedan kolonialtiden är splittrat på ett antal - av kolonialstaterna upprättade - statsbildningar har det i modern tid varit svårt att mer än fragmentariskt utnyttja Nilen för energiförsörjning och bevattning. När Nasser under femtiotalet lät etablera den jättelika Assuandammen var detta - trots sin omfattning - mer ett symboliskt nationalistiskt projekt än ett rationellt ekonomiskt och industriellt utnyttjande av de reella naturtillgångarna. Assuandammen tillvaratar nämligen bara en liten bråkdel av de faktiska tillgångarna, jämfört med den internationella utbyggnadsplan som sedan länge funnits, men vars genomförande varit omöjligt pga politiska och nationalistiska konflikter mellan de stater varigenom Nilen flyter. Däremot har Assuan-projektet redan belastat regionen med i stort sett alla de miljökostnader som en rationell utbyggnad skulle ha medfört.

Att västerländska intressen underblåst sådana konflikter, och blockerat den ekonomiska utvecklingen i regionen är också bortom diskussion. Man har föredragit fattiga länder med korrumperad regim, som låtit sina naturtillgångar exploateras av koloniala intressen, framför oberoende arabiska och afrikanska stater med god levnadsstandard och starka ekonomier. Olja, guld och många andra naturtillgångar låter sig utvinnas och exporteras vart som helst i världen till fromma för västerländska intressen. Men Nilens väldiga resurser ligger där de ligger, och kan endast med stora svårigheter kontrolleras av kolonialmakter och börscentra, och har alltså hellre fått ligga för fäfot än utnyttjas för att befrämja lokalbefolkningens välstånd.

Mubarakregimen - såväl som många andra regimer i denna världsdel - har utgjort en liten men viktig del av detta postkoloniala projekt, vars verkliga aktörer främst utgörs av amerikanska och brittiska maktccentra. Det är i själva verket dessa maktcentras ställning som fn utmanas av det egyptiska folket.

Saharaöknens ofruktbara vidder och tjugomiljonersstadens avgasrykande inferno är bara några av de mest synliga konsekvenserna av den ekonomisk/politiska schack-matt-situation som f n råder. En skyhög arbetslöshet, halvsvält, katastrofala boende- och hygienförhållanden för folkmajoriteten, samtidigt som statens resurser används för skrytprojekt samt polis o militär för att hålla protesterna nere , är också logiska konsekvenser av att den poltiska makten hindrar produktionen från att utvecklas.. Ändå är förutsättningarna för uppodling av öknen och närmast obegränsade, förnyelsebara och betydligt mer miljöavänliga energitillgångar  samt arbetskraft till förfogande redan på plats, färdiga att utnyttjas för en välståndsexplosion. De folkliga upproren i arabvärlden skulle alltså kunna vara startskotten för en snabb omvandling av postkoloniala diktaturer till demokratiska välfärdsstater. Resurserna och viljan finns på plats. I en sådan utveckling ligger också möjligheten till en fredlig och permanent lösning på Israel-Palestina-frågan i en dialog mellan likaberättigade och välbeställda grannar, i stället dagens konflikt mellan ett västunderstött ”Fort Israel” i en omgivning av desperata och egendomslösa stammar.

De främsta hindren ligger i västvärldens intrigerande för att skydda sina egna investeringar och globala maktpositioner, som byggts upp mer på koloniala erövringståg än på egna resurser.  Västvärldens media och politiker överöser oss nu med farhågor och rädslor, i stället för att välkomna de möjligheter som öppnas och bidra till en konstruktiv utveckling för Egyptens och arabvärkdens folk. Priset för denna hållning riskerar vi alla dyrt att få betala.