Tassarna i vädret!

I det ögonblick demokratin inte längre kraftfullt försvaras av folket, då är den redan död.   Inte en etablerad politiker, inte någon av våra större massmediaföretag, inte något större svenskt företag har - så långt vi kunnat följa - hittills stått upp och tagit  strid för grundlagsskyddade demokratiska fri- och rättigheter i Wikileaksaffären.  Försvararna av Wikileaks och meddelarfriheten får trängas på bloggar och insändarsidor, medan massmedia ägnar förstasidorna åt Julian Assanges personlighet, avhopparintriger och julhandeln i Östersund.

Vad gör en svensk politiker när han möter diktaturfasoner?  - Håller ett vått pekfinger i vädret och tummen i r-ven.  Risken är att han får dålig smak i munnen och allt svårare att finna nån som tar  honom i hand.  Ett lysande undantag är Piratpartiet, som redan då Amazon stängde ned Wikileaks server etablerade en svensk spegelsite.

Vi har alla upplevt TV-kvällar där moster Agda ständigt kommenterar nyhetsuppläsarens mustasher, intervjuoffrens örhängen och släkthistorier,  till dess nyhetssändningen helt massakrerats och berövats allt begripligt  innehåll.  Alltfler debattlörer söker nu  på samma sätt  vrida WIkileaks-historien från den principiella frågan om våra mänskliga rättigheters okränkbarhetet  till en mängd intrikata  frågor om Wikileads  samhällsansvar och noggrannhet, dess brist på demokratisk förankring,  dess avhoppare, inre konflikter, dess insamlingsmedel,  Assanges personlighet etc, liksom att sprida ett ökande antal "kontra-konspirations-teorier" på nätet. Denna mediala misskrediterings-strategin är välkänd, t ex från Mellanöstern, och borde vara lätt att genomskåda, likväl accepteras den utan knus.   I stort sett alla större media koncentrerar nu sina rubriker till sådana kringfrågor som har den avgörande fördelen att de kan ältas i det oändliga utan att utsätta sina upphovsmän för  någon politisk hetluft, och dessutom kan dra allmänhetens uppmärksamhet  från huvudfrågan, vilket är deras verkliga syfte. 

Det som kräver folkligt försvar i dag är inte Assange, inte Wikileaks, utan våra grundläggande demokratiska principer.  Dessa principer är helt oberoende av om Wikileaks har en antiamerikansk agenda, vilket vissa påstår, eller om Assange är betald av CIA eller Mossad, vilket andra stollar hävdar, om han inte visat tillräcklig respekt för sina medarbetares unika begåvningar eller varit tillräckligt ömsint och omdömesgill i sängen.  Att ens ägna uppmärksamhet åt sådana frågor i detta läge, är att låta påskina att de har betydelse för huvudfrågan - att den enskilde måste vara perfekt och oangriplig för att kunna göra anspråk på de rättigheter som en demokratisk konstitution ska garantera var och en, att endast oskulder kan våldtas eller den redan sjuke inte kan mördas, att endast den som talar oomtvistlig sanning har rätt att yttra sig. Men de i vårt land grundlagsfästa rättigheterna bör och ska inte  påverkas av om någon amerikansk soldat, afghan, irakier eller svensk  kan ha råkat illa ut pga något som stått i något avslöjat dokument,  lika lite som att Sverigedemokraternas intåg i riksdagen  bör föranleda diskussioner om den allmänna rösträtten, eller att Victorias balklänning har med monarkins konstitutionella ställning att göra.

Alla dessa frågor må i sig förtjäna en diskussion bland dem som berörs och intresserar sig därför - men inte just nu!  Den som försöker utnyttja just detta tillfälle för att dra över diskussionen på sådant  är i praktiken demokratins fiende, ty han förhindrar och försvårar  dess försvar, likväl som den som vill  diskutera osmakliga judiska matvanor när judar kokas till tvål i Auschwitz,  kavalleriets otidsenliga uniformer när Hitler invaderar Polen, eller anständig kjollängd under en våldtäktsrättegång.  Allt har sin plats och sin tid, men  de mänskliga rättigheternas dödgrävare och likmaskar,  bör vänta tills patienten verkligen är död och begravningen har hållits.

"Tassarna i vädret!" brukade femtiotalets vilda-västern-hjältar på vita duken säga. Nu verkar Vilda Västern vara här i levande livet och de välbetalda pratmakare, som har demokratins former och organisationer som sitt levebröd,  rullar duktigt över på rygg med fyra tassar i luften.  

I det ögonblick demokratin inte längre försvaras av folket, då är den redan död. Det ögonblicket verkar ganska nära.