Vi får tacka vargen

Vi får veta att rovdjuren tar 4-600 får om året. vilket ju kan låta otäckt. Varken i naturen eller under människans tillsyn är det dock särskilt många djur som tillåts dö av ålderdomssvaghet, livet är grymt, sa grisen. Någon egentlig upprördhet över dödsfallen i sig, är alltså svår att mobilisera, problemet är tydligen närmast att rovdjuren inte är tillräckligt effektiva som dödare, utan att onödigt lidande uppstår, sägs det. Om skadad boskap inte upptäcks i tid, utan i vissa fall plågas i dagar, kan det dock knappast läggas rovdjuren till last, utan människan.

I naturen är det som regel redan skadade och svaga djur som blir rovdjurens byte, och deras lidande förkortas därmed, något som dock sällan skrivs på rovdjurens pluskonto. Inhägnad boskap har dock få flyktmöjligheter, även friska djur faller offer, frågan är då var ansvaret egentligen ska förläggas. Den folkliga upprördheten över rovdjuren har alltså en del irrationella inslag. Miljontals kronor har slösats bort på fårstängsel i län där det inte finns några vargar, men åtskilliga tycks likväl anse att avskjutning eller ren utrotning är den enda och bästa lösningen. Av vargar alltså.

Under vintern har vi också fått se och läsa om en omfattande och upprörande vanvård av grisar. Och parallellt med vargjakten får vi läsa om hur ett nittiotal får i Skåne fått avlivas efter långvarig vanvård där ytterligare ett femtiotal redan påträffats döda. Vad gäller grymhet mot såväl djur som människor torde människan än så länge vara marknadsledande. Att sätta henne till moraldomare över naturens ordning är nog att göra bocken till trädgårdsmästare.

25 februari 2010

Skriv kommentar