Naturmedel och hjälpmedel för egenvård och behandling.
WEB-kurser mm
Egna och andras böcker
Naturmedcinsk mottagning i Håcksvik, Svenljunga
Nyheter
Ulf Brånell
Den som ej arbetar skall heller ej äta....?
(ur Motgift v3 2009)
Alliansens arbetslinje har kommit i fokus den senaste veckan genom statsministerns pressekreterare. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6410200.ab Skatteavdrag för hushållsnära tjänster i förening med socialförsäkringarnas skärpta arbetslinje riskerar att skapa en inhemsk latrintömmarkast i det f d folkhemmet.
Det är emellertid inte latrinhanteringen i sig som är kränkande. När överläkaren genomför sina tarmoperationer får han gräva mer latrin med blotta händerna än den ryska som skötte trappstädningen hos den moderate pressekreteraren. Det är den sociala underordningen som är kränkande, inte hantverket.
Ekonomiska regler är underordnade en samhälls- och människosyn, och inte något slags allmängiltiga naturlagar. Föreställningen om att vissa ekonomiska regler är nödvändiga utgör i själva verket ett uttryck för en viss social ordning. (Se t ex Det kontrollerade våldet : en historia om ekonomi / Bengt Carlsson ) Så även arbetslinjen inom socialförsäkringssystemet och skatteavdrag för hushållsnära tjänster. De är inte uttryck för ekonomiska nödvändigheter, utan för visioner om en viss önskvärd social ordning, vars innebörd tydligt framgår av exemplet.
Den s k arbetslinjen handlar inte heller om någon allmängiltig moralisk princip om att var och en efter förmåga bör bidra till vår allas försörjning. Någon sådan moralisk princip tillämpas inte på personer med synnerligen god förmåga eller hög samhällelig status. Riksdagsmän som inte trycker på tillräckligt många knappar, kungar som inte inviger tillräcklligt många byggnader, Carola som inte ger ut tillräckligt med skivor, och direktörer som inte avskedar tillräckligt med arbetare--alla presterar de långt under sin verkliga förmåga utan att bli föremål för bannbullor. Den moral som arbetslinjen uttrycker omfattar endast de allra fattigaste.
Arbetslinjen i nuvarande tappning är alltså inte ett ekonomiskt begrepp, utan främst ett socialt ramverk för elitens kränkningar av lägre kaster. Den ofta förekommande uppfattningen att arbetslösa och sjuka försöker smita har därför ett visst fog för sig. Det de söker smita från är som oftast dock inte att utföra nyttiga sysslor, utan den sociala underordning som åtföljer deras position, en underordning som behändigt - i alliansens Sverige - omtolkats till ett ”utanförskap”. Som exemplet med den ryska latrinstäderskan visar upphör emellertid inte det sociala utanförskapet med inträdet i arbetslivet: I stället hänvisas hon även där som regel till lågstatussysslor och kränkande behandling. (Unsgaards kommentar ”Det är arbetslinjen det” uttrycker ju uppfattningen att om inte kvinnan tvingats till arbete genom att förvägras sjuk- eller arbetslöshetsersättning skulle trappan inte blivit städad. Lågt stående människor måste tvingas till arbete, medan pressekreterare sköter sina samhällsnyttiga uppgifter av inbyggd pliktkänsla och altruism.)
Det är i detta perspektiv vi kan förstå hur arbetslinjen blivit allt viktigare, och fått ett annat innehåll, i ett samhälle där de sociala och ekonomiska klyftorna växer. Arbetslinjen i socialförsäkringssystemet är kontraproduktiv i det att den skapar en motreaktion och tvingar in fattiga människor i omöjliga positioner för att kunna bevara sin integritet. Att isolera sig är ett självvalt sätt att undgå kränkningar, inte ett "utanförskap" som kan brytas genom tvångsåtgärder. Befrielse från arbetsplikten innebär för den enskilde möjlighet till en viss befrielse från fortsatta kränkningar, kanske inte främst från handläggande tjänstemän, utan från en samhällsstruktur grundad på kastprincipen där hans uppgift är att ständigt dra nitlotterna. Att utkvittera en pension eller sjukpenning kan på så sätt också upplevas som en social revansch.
Arbetslinjen har inte särskilt mycket att göra med normen att folk efter förmåga bör försörja sig. Försörjning har i vårt samhälle föga att göra med vilket faktiska arbetsinsatser den enskilde utför. Även den halva av befolkningen som räknas till ”arbetskraften” har till betydande del inkomster av annat slag än arbetslön, t ex kapital, studiemedel, arvoden som knutits till position och inte till faktiska arbetsinsatser, eller försörjs helt eller delvis inom familjen ( jmf Anna Anka). Lönen för många befattningar och positioner i företag och förvaltningar utbetalas också utan någon löpande värdering av vilket arbete som faktiskt utförs, utan ofta endast efter schablonmässig kontroll av t ex närvaro etc. Endast i undantagsfall intresserar sig samhället för vilket värde som den enskildes arbete tillför samhället i stort, t ex om han räddar människliv, säljer lakritsbåtar till småbarn eller skapar dimridåer åt statsministern.
I TV-programmet ang ”Marie-Louise” diskuterades hur man skulle finna arbeten som rätt och slätt innebar att man öppnade en dörr, lyfte på en telefonlur, etc, vilket var ungefär vad man bedömde hennes arbetsförmåga duga till. Det centrala var uppenbarligen inte behovet av eller det ekonomiska värdet av hennes arbetsinsatser, utan att finna en arbetsgivare som var beredd att hysa henne. Dvs det yttersta målet för den s k arbetslinjen är här inte ekonomiskt, utan socialt : att påtvinga den enskilde en underordnad social relation till någon som närgånget kan kontrollera hennes förehavanden.
Ett omfattande system med lönebidrag och andra subventioner står till myndigheternas förfogande just för att att inordna den sökande i en relation till en ”arbetsgivare”, det ekonomiska utbytet av hennes arbetsinsats är uppenbarligen av sekundärt intresse. Likheten med den gamla sockengången är alltså påtaglig, dvs där fattighjonen för sin nödtorftiga försörjning och boende tvingades vandra mellan gårdar som turades om att ta hand om henne, eller inackorderas hos lägstbjudande ( Se Harry Martinssons ”Nässlorna blomma” för ingående beskrivning av detta. En sentida skildring finns här )
Arbetslinjen i socialförsäkringssystemet har alltså inte heller att göra med någon moralisk princip att den enskilde bör bidra till samhället efter förmåga. Det finns som synes inga gemensamma och generella normer angående den enskildes plikt att arbeta i vår kultur eller i vårt land. Inte heller tycks det ekonomiska värdet av den enskildes arbete stå i centrum eller omsorgen om balansen i statsfinanserna. Föreställningen att arbetslinjens syfte främst är att rädda individer från det hemska utanförskapet har också svårt att överleva rapporter om självmordsfall, uppropslistor och latrinstädning.
En arbetsplikt har radikalt olika social innebörd beroende på vem som ställer kravet. Barnen kan be en förälder arbeta för att få själva få mat i magen, kamrater kan uppmana någon att delta i deras arbetsgemenskap, överheten kan mana någon att arbeta hårdare för att han inte ska inbilla sig att han är något och därmed rubba den sociala ordningen. (”Fåfäng gå lärer mycket ont”, lyder ett gammalt ordstäv som avspeglar tanken att den som inte är fullt sysselsatt kan utgöra ett hot mot samhällsordningen)
- Arbeta på gubbar nu, så ni inte fryser!
- Här ska du få se gubbar som kan frysa!
Om någon ska ställa krav så måste det vara sådana krav som den enskilde uppfattar legitima och har förmåga att leva upp till, och kravställaren uppfattas som legitim. Den enskilde saknar dock förmåga att kontrollera arbetsgivares anställningsbeslut eller konjunkturläget i stort. En politisk-ekonomisk elit uppfattas inte som en legitim kravställare i ett postfeodalt samhälle med traditionellt omhuldade jämlikhetsprinciper. Kraven saknar rimligt och relevant ekonomiskt syfte, utan har som främsta uppgift att konstituera den sociala ordningen: Samhället utgörs av över- och underordnade, och kravställandet är ett självändamål i det att det markerar vem som är över- och vem som är underordnad. "...Insikt är en utsikt från botten, Men ett klent argument i högre instanser..." ( Ur Birger Normans dikt "Vårt land" )
I nuvarande tappning utgör arbetslinjen därför en bisarr social anakronism, där människor - ofta med ett mångårigt arbetsliv bakom sig och med begränsad anpassningsförmåga inför nya situationer - tvingas välja mellan sin integritet och sin fortsatta försörjning. Som så ofta ställs de största kraven på dem som har de sämsta möjligheterna att möta dem. En skadad integritet och trygghet är djupt och allvarligt ohälsosam. Många hamnar i en sjukroll, med ökande krav inte bara på samhällsförsöjrning utan även vård och omsorg. Mot en sådan ond cirkel hjälper ingen arbetslinje i världen.
När medborgaren därtill i god tid inser att han själv riskerar att få svara för sin försörjning helt utan stöd från samhället, oavsett omständigheter, kommer han naturligtvis att rationellt förbereda sig på detta genom att minska sin konsumtion och öka sitt sparande. De samhällsekonomiska effekter detta har torde komma som en intressant överraskning för dagens ekonomiska och politiska elit, surfande på ständigt stigande efterfrågan och tillväxt.
Jättebra skrivet....så är det i dagens sverige. Att nu inte eliten har förstått att i slutändan så kommer de själva att drabbas av deras egen ideologi påvisar bara att de inte är så intelligenta. Tack för artikeln.
Tack för en kanonartikel! Som belyser vad det verkligen handlar om....
Suveränt bra skrivet