Det spökar i skolan!

Det går ett spöke genom Sverige. Kommunalpolitiker runt om i landet har lanserat en klappjakt på små glesbygds- och landsortsskolor, och snabba nedläggningar aviseras i många kommuner - ofta under starka lokala protester. Argumenten är som regel främst ekonomiska, de små skolorna anses alltför dyra att driva per elev, men även olika pedagogiska och sociala motiv framförs. Inte minst anses det svårt att ”upprätthålla lärarkompetensen”, sedan den nya lärarlegitimationen införts.

Hudiksvall, Alsterbro, Vetlanda, Sunne, Eskilstuna, Bengtsfors, Göteborg, Stockholm, Mariestad, Helsingborg, Svenljunga, Ulricehamn.....listan över berörda skolor och kommuner i landet tycks växa dag för dag. Men eftersom besluten formellt fattas på kommunal nivå förs praktiskt taget ingen politisk diskussion om detta i riksmedia. Och insändarspalterna i lokalbladen saknar i regel politisk tyngd, varför argumenten sällan får någon mer kvalificerad offentlig genomlysning. Vad stort sker sker tyst.

Det finns anledning att följa detta skeende i Alternativjournalen. Många av dem som intresserar sig för alternativ medicin och alternativ livsstil söker nämligen sig till landsbygdsboende för att leva ”närmare naturen”. Bland svenska ungdomar finns en positiv attityd till att bosätta sig på landet. En rimlig grad av samhällsservice - bl a närhet till skola för de minsta barnen - är då ofta en överlevnadsförutsättning. Den förutsättningen är nu satt under stark attack, av en armé av kommunalpolitiska krypskyttar med grumliga motiv.

Det är intressant att alliansregeringen tycks ha en annan inställning än många kommunalpolitiker av samma partifärger. Departementsrådet Christina Nordin hänvisar så sent som i december 2011 till ”Flataklocksmodellen” som vägledande: Varje regeringsbeslut ska analyseras vad gäller dess konsekvenser för boende, arbete och utveckling i Flataklocken. ”Sverige har inte råd att vissa landsbygdsområden inte presterar vad de har förutsättning för... det behövs utbildning och service” Men denna princip gäller uppenbarligen inte kommunala beslut, där väsentliga frågor för de landsbygdsboende nu smugglas under mattan. I själva verket avfolkas glesbygden och landsbyden i takt med de vackra orden, medan bopriser och trängsel ökar i städerna.

Även t ex (mp) har i många avancerade förslag och målsättningar för lands- och glesbygdsutvecklingen - men hinner de förverkligas innan kommunernas agerande har hunnit göra dem irrelevanta?

Lokalpolitiker och lokalredaktörer försöker t ex argumentera mot landsbygdsskolorna utifrån att ”de är dyrare per elev”. Man målar upp en lögnaktig bild av att centralortens skolor måste bantas och utarmas pga landsbygdsskolorna, och att den ofta högre lärartätheten i små skolor är ”orättvis” mot tätortens barn. I verkligheten täcks dessa merkostnader av statliga utjämningsbidrag som även för en liten kommun kan ge mångmiljonbelopp. Den påstådda förmånen av något högre lärartäthet under de första skolåren balanseras mer än väl av förlängda skoldagar och skolskjutsning under de följande åren. Någon orättvisa talas aldrig om när det gäller de landsbygdsbarn som tvingas till skjutsning hela sin skoltid från dag 1.

De egentliga drivkrafterna bakom skolnedläggningarna kan alltså inte vara den officiella: att kommunen måste spara pengar. Merkostnaderna för landsbygdsbarnen täcks ju av staten. Försvinner barnen från glesbygden så försvinner bidragen, och kommunen är lika fattig eller rik som förut. Enda möjligheten till ”besparing” ligger i att landsbygdsbarnen bor kvar där de bor, och accepterar förlängda skoldagar och långa resor - något man inte i längden kan räkna med.

I stället tycks skolnedläggningarna ingå i lokala maktspel och krig om resurser, som kan se lite olika ut i olika kommuner. Gemensamt är att glesbygdsbarnens intressen bevakas av ingen, och att de därför betraktas som lovligt byte i det interna katt- och råttaspel som det kommunala budgetarbetet utgör.

Sedan länge har t ex höga internhyror använts i kommunerna för att mjölka skola, vård- och omsorgsverksamheter på pengar till kommunala bolag, insynsskyddade av aktiebolagslagen och som regel kommunala aktörer i olika näringslivsstödjande projekt, industrihotell, idrottsanläggningar och -arenor, osv. I andra kommuner tycks ett bärande motiv vara att göra glesbygds- och kringortsboende obekvämt och oattraktivt, och på så sätt stödja byggandet av nya dyra bostadsrättslägenheter i centralorten, med extrema prisstegringar där som följd. Det finns många mer politiskt lönsamma användningsområden för pengarna, än att lära barn läsa och skriva under trygga förhållanden.

Som sagt tycks landets kommuner gå i rejäl otakt med regeringen i fråga om landsbygdsskolorna. Vi vet ingenstans där t ex regeringen informerat om skolnedläggningar som en konsekvens av beslutet om den nya lärarlegitimationen, eller att skolorna är undantagna från Flataklocksprincipen, än mindre att de statliga utjämningsbidragen för små skolor och skolskjutsar kan användas för vilka ändamål som helst.

Det är uppenbart att skolnedläggningarna utgör ett allvarligt problem för ett generationsskifte i lands- och glesbygdens bostadsbestånd, inte minst i alla de ”gröna-vågen”-områden som uppfördes under 60- och 70-talen. Ett uteblivet generationsskifte här, till följd av att nya barnfamiljer vägrar bosätta sig utan närhet till skola, leder till fastlåsningseffekter med stora konsekvenser för arbets- och bostadsmarknaden, tillväxt- och rekryteringsmöjligheter. Därtill främjas också en osund prisbildning i tätortens bostadsbestånd, och fördyras den kommunala service som också glesbygdens åldrande befolkning har rätt att kräva.

Ska regeringen låta kortsiktiga kommunala intressen på detta sätt spela bort en i många stycken ambitiös gles- och landsbygdspolitik? Om inte så krävs ett snabbt agerande!