FÖRSTASIDAN ARKIV OM ALTERNATIVJOURNALEN MOTGIFT BIBLIOTEK BLOGGAR ANNONSERING ANSLAGSTAVLA LÄNKAR
Nyheter Kontakta oss Webshop Utbildning

WEB-kurser mm

Böcker

Egna och andras böcker

Mottagning
RSS

Om alternativjournalen
Redaktörer:
Ulf Brånell



Webbplatsen är utvecklad av SpaceLoops

Döden i brunnen

Döden i brunnen

Här är det hus, i en by söder om Falköping, omgiven av jordbruksmark,  där jag bott sedan tolv år tillbaka.   Sedan tjugo år tillbaka har jag arbetat som naturläkare, och min huvudsakliga tid, dag som natt, har jag tillbringat här.

Bakgrunden till mitt  byte av yrke  för tjugo år sedan var att jag av åtsklliga personliga erfarenheter  kommit att alltmer ifrågsätta den s k skolmedicin som vi normalt är hänvisade till, och ville söka vettigare alternativ.  Efterhand har jag blivit alltmer kritisk till den medicinska sjukdomslära som i dag impregnerar vårt samhälle, och funnit att merparten av vårt sjukdomspanorama bäst beskrivs i termer av skador, näringsbrister och förgiftningar. Om detta har jag skrivit bl a i min bok Medicinsk Motbok, 2009 .  Jag visste  inte då att jag också med mitt eget liv skulle få illustrationer och argument för detta synsätt.

Åtskilliga  av dem som förut bott i huset   har, vad jag i efterhand fått veta,  drabbats av cancer, blivit folkskygga, eller barnlösa. 2006 fick min egen hustru cancer, och processen runt detta har jag skildrat i boken Oddsen till Trots”.

När kroppen sviker


2008, då min fru till slut undkommit cancervården med vissa skador, men ändå med livet i behåll, fick jag själva märkliga  känningar när jag var ute med hunden, jag kunde inte gå riktigt och upplevde stundtals en konstig dimmighet.  Benen kändes instabila och stumma, särskilt det ena, och tröttnade snabbt. Den första tiden misstänkte jag att det handlade om tidiga kärlförändringar, och ökade fysträningen kraftigt, men problemen ville inte helt ge med sig. Efterhand  som månaderna gick blev mina misstankar allt starkare att det  i stället handlade om någon neurologisk störning. Den hindrade mig snart från att gå mer än några tiotal meter i taget. Även tröttheten och den allmänna sjukdomskänslan tilltog.

Hundpromenaderna fick  bli allt kortare för att slutligen ställas in.   Donut, vår lille nu åldrade  terrierkompis, hade också börjat bete sig märkligt, gå i cirkel, halta och krampa, och gav en rad tecken på att må dåligt. När han till slut börjat vägra gå i trappor  var beslutet att låta ta bort honom inte så svårt.  Att detta skulle handla om något annat än ålderstecken grubblade vi då inte så mycket över.

När jag börjat tänka efter fann jag emellertid att jag redan ett par år tidigare hos mig själv  märkt  små  signaler - bl a tics, kramper, domningar, hugg, och en tilltagande muskelsvaghet och tremor, dvs darrningar, och enstaka fläckar av känselbortfall och -förändringar  på fötterna. Möjligen, tyckte jag, verkade en del symtom hänga samman med en ökad koffeinkänslighet, men någon annan egentlig yttre anledning kunde jag dock inte finna, jag hade en hyfsat hälsosam livsstil, utan gifter och läkemedel, ren mat och rimligt med motion. Ändå kunde jag konstatera att blodtrycket stigit kraftigt, att min kärlhälsa var ansträngd och orken sämre, jag misstänkte också en viss muskelförtvining här och var.  Gränsen mellan vad som är normala åldersförändringar och helt onormala tillstånd är naturligtvis flytande, men jag tyckte ändå min degeneration gick väl fort. Kanske spelade stress och påfrestningar i samband med min hustrus sjukdom och omvårdnadn en roll, tänkte jag. Det borde alltså vara övergående.

Men jag  fick sluta spela gitarr, då ”nypkraften” i vänsterhanden inte räckte till. Finmotoriken försämrades också  till den grad att min namnteckning blev darrig och jag undvek allt handskrivande. Jag fick upphöra med mina tidigare Tai.-Chi-övningar, bla eftersom jag ibland riskerat bryta nacken då jag inte  kunde stå eller gå på hälarna: muskelkraften i ben och fötter räckte inte för att böja foten uppåt. Särskilt vänsterfoten släpade alltmer med tårna, med ökad snubbelrisk som följd. Allt oftare började jag använda de trapphissar som installerats i vårt hus, i samband med min hustrus sjukdom. Benen ville inte bära hela vägen uppför trappan.

Utan större framgång tillämpade jag ett antal naturmedicinska principer på mig själv.  Någon form av förgiftning verkade sannolik, kanske tungmetaller, tänkte jag.  Jag  sanerade tänderna från kvicksilveramalgam, tog en B12-kur mm, men inga mer dramatiska resultat, i stället förvärrades gångproblemen efterhand. Snart fick jag också allt mer ont i rygg och ben under våren 2010, något som fick mig - och läkare - att misstänka att en spinalstenos. utgjorde åtminstone en del av problemen. En skicklig  akupunktör fick så småningom bukt med min smärta o värk, men gångproblemen och det rätt risiga allmäntillståndet bestod.

Till följd av mina gångproblem och mitt  ostadiga vänsterben hade jag fallit då och då de senaste åren, ibland med rejäla blåmärken som följd, och därför börjat gå med käpp, vilken ofta kunde ta första stöten. I oktober 2010 stod jag dock på öronen så grundligt över en tröskel i hemmet att jag bröt fotleden på flera ställen, en helt orimlig konsekvens med tanke på fallets art. Att något inte stod rätt till var ju klart sedan tidigare, men att jag till råga på det neurologiska eländet skulle ha drabbats av benskörhet - det kom som en ny kalldusch, trots allt är jag ju inte mer än sextiotre, och borde ha haft åtskilliga goda år kvar.

Gåtan nalkas en lösning

Någon vecka dessförinnan hade jag skickat iväg ett hårmineraltest , och samma dag som jag kom hem från sjukhuset med foten i ett paket kom resultatet. Sittande med min ömma fot spretande ut under skrivbordet studerade jag tabellerna, och det behövdes inte många minuter innan bitarna föll på plats: Det som tog mera tid var att ”ta in” den egentliga innebörden.


Anm:  De inringade mätvärdena ovan anger belastningen av olika gifter. Ju längre till höger, desto kraftigare belastning: Det gula området anger "normalt förekommande värden", värden i det röda området onormal  hög belastning. Som synes ligger uranvärdet så högt på skalan som det går att komma

Testet pekade alltså på att min kropp är helt överlastad med uran, och rejält belastad av bly och ett par andra tungmetaller. Övriga värden ligger så pass lågt, som jag tyckte min relativt hälsosamma livsstil motiverade - men just dessa tre-fyra värden kunde få vem som helst att undra om jag tillbringat de senaste åren inspärrad på ett kärnkraftverk.

Ett par dagars utredningsarbete krävdes för att klarlägga bakgrunden: Var kan jag ha ådragit mig denna förgiftning? Hur länge kunde jag ha dragits med detta? Och hade det något samband med de neurologiska symtom som oroat och förpestat min tillvaro de senaste åren?

Under 90-talet gjorde jag en gång ett liknande hårmineraltest, då endast en viss selenbrist kunde påvisas, vilken jag då åtgärdat med goda resultat. ”Tidsfönstret” där jag kunnat ådra mig eländet, var alltså inte så stort.  Efter att systematiskt ha gått igenom min personliga historia - som jag inte här ska trötta läsaren med - kunde jag konstatera att det enda rimliga var att min s k exponering startat ungefär samtidigt med att vi flyttade in i gården där vi bor nu.

Hem - ljuva hem?

När vi flyttade in hade i och för sig en del tänkbara förgiftningskällor kunnat misstänkas - mögelhärdar, gammal målarfärg med möjligt bly etc.   Vårt hus ligger rätt avskilt och har egen brunn. En erfarenhetsmässigt vanlig problemhärd är just fristående brunnar. Närmaste grannen har också en brunn, men vattnet där smakar så illa att de inte använder det som dricksvatten. Men vårt vatten smakar rätt bra.

Vattenprover hade tidigare pekat på en del klorid och nitrat, men ansågs tjänligt med anmärkning om detta. Bristerna åtgärdade vi efter inflyttningen med avkalkningsanläggning och vattenrenare. I proverna  fanns  inget som tillnärmelsevis kunnat svara för det testprotokoll som nyss dumpit ner i min brevlåda.

För säkerhets skull hade jag alltså redan i början på 2000-talet installerat en dricksvattenrenare (förutom en del andra intressanta attiraljer typ vattenvirvlare), och därför sökte jag i det längsta efter andra förklaringar än dricksvattnet - trafik, sopeldning i närheten, osv - men inget verkade särskilt troligt: Uppenbarligen var jag själv den ende som drabbats av denna typ av problem, tänkte jag - och i samma ögonblick slår det mig att en något mer avlägsen granne, också med egen brunn, just fått den mycket obehagliga diagnosen ALS, och nu var åtskilligt mer handikappad än jag.

Om nu det fanns uran och bly i mitt dricksvatten, tänkte jag, borde detta inte vara väl känt och ett allmänt problem? Så tänkte jag, men det visade sig snart att några uran- och blytester inte ingick i de vattenprover som vi låtit  ta i samband med att vi köpte gården. Det (ringa) intresset för uran i dricksvatten är relativt färskt i Miljö-Sverige och urantester ingår och ingick i vart fall inte då i standardproven.

Ett enkelt ”hemtest” av tungmetaller som jag nu gjorde på köksbänken gav emellertid obehagliga indikationer: Inte bara tydde det på att det råa brunnsvattnet innehöll en blandning av tungmetaller, utan att även en del måste ha överlevt den vattenrenare jag under så många år satt min lit till - och t o m sålt och rekommenderat åt andra. 

Dubbelt plågsamt var det nu att inse hur en av mina   "avgiftningsprinciper" som jag oftade delat med mig av, nämlgen att dricka mycket vatten, för min egen del haft rakt motsatt åsyftad verkan:  För varje glas vatten jag druckit hade i stället min kropp nedlastats ytterligare av uran och bly, såg det ut som.

En del letande på Internet blev nästa ”bomb” i sammanhanget: Det visade sig svårt att finna geografiska data över många andra miljögifter och föroreningar, men SGU 2005 hade gjort en flygkartläggning av uranförekomsten, med hjälp av en luftburen gammaspektometer. Mot en blågrön odramatisk bakgrund i hela det Sydsvenska landskapet avtecknade sig här några få och små illröda och gula små fläckar, där uranhalten visat sig mångdubbelt högre än annorstädes. Just vid  en av dessa små fläckar visade det sig att jag hade bott sedan nu tolv år.

Pilen anger var jag bor. Anm:  Se färgskale-förklaringen:  Skillnaden från gul och röd markering utgör endast en fördubbling, medan avståndet till lågstrålningsområden  utgör en tiodubbling eller mindre.  En intensiv exponering i ett "gult område"  (lång vistelse under dygn och liv, rikligt utnyttjande av lokala vattenkällor och odlingsprodukter, osv) kan alltså ge mycket kraftigare biologisk verkan än en mindre intensiv exponering i "röda" områden.

(http://vvv.sgu.se/sguMapViewer/web/sgu_MV_magnet.html.  Denna kartförstoring visar hur uranförekomsterna på Falköpingsslätten lakats av årmiljonernas vattenflöden och anrikats söderut längs Ätradalen där bl a jag bor.

Vatten med de högsta uranhalterna  återfinns ofta i alunskifferområden, och smakar då så illa att det sällan används som dricksvatten.  Förgiftningsrisken är rimligen då större där  det i sig smaklösa uranet urlakats /från alunskifferområden och förts vidare till andra områden med välsmakande vatten, som t ex just längs Ätradalen.

Uran i brunnsvatten tycks emellertid, enligt SGU, inte vara ett fenomen som är begränsat till kända "riskområden": I ett slumpvis urval brunnar överskrids riktvärdet och rekommendationen på 15 mikrogram per liter i ca 17 procent av brunnsvattnen. I ca 2 procent av brunnsvattnen överskrids Livsmedelsverkets gränsvärde för tjänligt med anmärkning 100 mikrogram per liter

Ca 1,2 miljoner permanentboende anses av SGU vara beroende av enskilda vattenanläggningar.  Det innebär sammantaget att  i vart fall ca  25 000- 200 000 personer i  landet kan misstänkas vara utsatta för  påtagliga  uranhalter  via dricksvatten.   Västra Götaland är kraftigt överrepresenterat, jämfört med övriga län,  när det gäller enskilda vattentäkter, och med all sannolikhet också när det gäller uranhaltiga brunnar.

Samma kväll beställde jag självfallet ett mer professionellt vattentest från ett erkänt laboratorium. Pusslet måste läggas färdigt, och det fanns knappast någon tid att vänta på behöriga myndigheters agerande.

Mina symtom utgör i forskningssammanhang välkända skador av bly och uranexponering


Naturligtvis kan statistik användas och vridas på olika sätt. Inte minst har debatterna under de senare åren om t ex självkopierande papper, amalgamskador och mobiltelefoni visat på  rika möjligheter till statistiska lekar för att undgå att obehagliga fakta erkänns offentligt. Och naturligtvis måste jag - av synnerligen personliga och angelägna skäl, jag vill ju bli frisk - vara misstänksam mot olika möjliga tillfälligheter, jag måste ju få säker vetskap om vad som höll på att ta livet av mig. Därför kastade jag mig raskt in i frågan om vilka symtom som kronisk uranförgiftning kan tänkas medföra.

Det bör kanske påpekas att problemet med uran i dricksvatten inte är en fråga om radioaktiv strålning. Radioaktiviteten från naturligt uran är i regel alltför låg för att spela någon praktisk roll, i stället är det uranets kemiska verkan på människokroppen som är destruktiv, den påminner i detta mycket om hur andra tungmetaller fungerar. Vid en akut förgiftning försöker kroppen i det längsta utsöndra det via njurarna, vilket är svårt och omständigt, och riskerar att ge njurskador. Men för att åstadkomma njurskador tycks det krävas mycket kraftiga doser, vilket visats av djurförsök och epidemiologiska studier.  ( "However, these effects have only been seen in certain acute poisoning incidents in  humans. Epidemiological studies of uranium miners and mill workers have not demonstrated unusual rates of kidney disease." s 22)

En enstaka akut förgiftning brukar emellertid också ge en rad andra mer omedelbara och dramatiska symtom, som medför att exponeringen och förgiftningskällan avslöjas. Några sådana tillfällen kunde jag dock inte erinra mig för egen del.

Vid kronisk lågdospåverkan - som det måste handla om i samband med dricksvatten - är läget ett annat. Vilka andra symtom kan då tänkas bli följden? Det var den fråga jag sökte svar på vid min dator - och jag behövde inte söka särskilt länge:

USA:s Hälsodepartement har nämligen en gedigen databas över av olika ämnens giftverkningar, och snart kunde jag här finna några intressanta djurförsök:

I djurstudier har neurologiska symtom observerats hos hundar och katter efter inhalation av uran. På 13: e dagen av en 30-dagars studie med hundar som exponerats för 0,5, 3, 4 eller 18 mg U/m3 uranhexafluoridgas genom inhalation visades muskelsvaghet följt av instabilitet i gång tydande på neurologisk dysfunktion ....(Dygert 1949a)


Likaså visades katter som exponerats genom inhalation av 18 mg U/m3 som uran tetrafluorid ostadig gång den 7 dagen i en 30-dagars studie (Dygert 1949a). I 5 veckors studier (8 timmar per dag, 5 dagar i veckan), utsattes hundar och katter för 0,15, 2,2 eller 9,2 mg U/m3 som AUC fluorid och visade anorexi, svår muskelsvaghet, trötthet vid den högsta testade koncentrationen (Rothstein 1949a).
se ( länk sid 84)
 

I beskrivningarna ovan var det inte svårt att känna igen vår egen lilla  terriers sista år i livet, inte heller mina egna symtom.   I ett väldokumenterat fall av mänsklig uranförgiftning hade oralt uran också misstänkts ge bl a myocardit, muskelförtvining, tarmförlamning och njursvikt. Särskilt intressant för min del var att man i detta fall noterat förhöjt kreatinin-kinas ( det enda egentligt avvikande testvärde som vårdcentralen hade kunnat påvisa i mina lab-prover, vid sidan av det förhöjda blodtrycket.) Några mer systematiska experimentella studier av hur människor drabbas vid uranförgiftning finns av naturliga skäl inte.

I ett annat fall hade man fastställt att den skelettdel som innehöll den högsta koncentrationen av uran hos exponerade individer var sacralbenet - korsbenet. Detta kändes för mig  nu knappast som någon egentlig nyhet: De senaste åren hade jag ständigt varit frusen över ryggslutet på detta ställe, och laborerat med värmedynor, örtplåster, ullappar och angorakalsonger, för att slippa den isande kyla som strålade härifrån.

Hos försöksråttor hade man också funnit dosrelaterade neurologiska symtom i form av bl a darrningar, trötthet och svaghet, mm samt den instabila gång, som var välkänd från hund- och kattförsöken (och som jag själv förtvivlat kämpat med sedan nu mer än två år. ) Dock hade jag tydligen än så länge undgått de än mer destruktiva symtomen i form av t ex andningsstillestånd ( i vilket fall dessa rader aldrig kommit på pränt.), om nu inte de   tillfällen då min röst av obegriplig anledning svek och andningen krampade, skulle räknas dit.

Det var inte särskilt uppmuntrande, men däremot förklarande, att man också menade att det är möjligt att parallell exponering för andra tungmetaller än uran - t ex bly - förstärkte de toxiska effekterna.  Den logiska slutsatsen måste då också bli att närvaro av uran förstärker toxiciteten hos andra tungmetaller, och att traditionella gränsvärdesberäkningar för t ex dricksvatten därmed inte är biologiskt grundade,  Eftersom naturligt uran, U238,  långsamt bryts ned till bly, förekommer dessa mineraler i naturen ofta parallellt. Om kartan visade på uranförekomster, borde inslaget av bly också vara påtagligt i vår vattentäkt.  Men blyet skulle också - teoretiskt- kunna komma från t ex gamla blylödningar i vår hydroforanläggning.

Jag rannsakade därför databasen även på uppgifter om blyförgiftningens effekter. Inte heller här skulle jag bli särskilt överraskad:

Förutom de mer allmänna trötthets- och dimmighetssymtom, som jag väl känner igen nämndes här t ex den försämrade finmotoriken, sjukdomskänslan och parestesierna, dvs de nyckfulla nervfunktionerna. Speciellt nämns hur man ofta hos blyförgiftade arbetare funnit försvagade sträckmuskler i överarmen, samt högt blodtryck . Närmast med vemod konstaterade jag att man också bland blyförgiftade arbetare funnit svaghet i fotens dorsalflektorer - dvs just de muskler som krävs vid hälgång.

Bland övriga symtom på med blyförgiftning av medelsvår grad nämndes muskulär uttröttbarhet, kramper, darrningar, ledvärk och allmän trötthet - allt detta kände jag alltså väl igen. Hos försöksdjur hade man också funnit benskörhet som en konsekvens av blyförgiftning - och jag skänkte min paketerade fot en medlidsam tanke - inte minst sedan det visat sig att åtskilliga studier just använt benprover från fotleden/tibia som ett pålitligt mått på blybelastningen i kroppen.

Andra vanliga skador av uran och bly

Nu hade jag trots allt inte drabbats av allt tänkbart elände: Både uran och bly kan också ge genetiska skador i form av kromosomförändringar (belagda bl a hos krigsveteraner som utsatts för s k utarmat uran ) , sterilitet eller missbildningar hos avkomman. I övre medelåldern är just detta i sig inte särskilt symtomgivande, men plötsligt började jag intressera mig mer för det byskvaller som vanligen gått in genom det ena örat och ut genom det andra:

Den kemiska toxiciteten hos uran tycks alltså kunna ge en rad rätt olika skador, enligt litteraturen, även cancer.  Anledningen är, som tidigare påpekats, inte främst den blygsamma radioaktiviteten, utan att uranatomen kan ersätta den överallt förekommande kalciumatomen i många av människokroppens molekyler, som då inte längre fungerar optimalt. Det påverkar då inte bara benvävnaden, utan många enzymer och nervfunktioner, som är beroende av kalcium, och naturligtvis i slutänden energiförsörjningen hos varenda cell i kroppen.

Vad säger och vad vet myndigheterna?

I den knapphändiga information från svenska myndigheter som jag kunnat finna nämns och studeras endast njurskador, som signifikativa för uranförgiftning. Det har genomförts ett par studier, där man studerat just njurskador bland de boende med känd uranbelastning i dricksvattnet, men man har inte funnit några mer dramatiska skillnader gentemot motsvarande grupper med normalt dricksvatten (hur kontrollerat nu detta är). Eftersom det krävs mycket stora doser för att ge njurskador, medan andra skador - t ex neurologiska - tycks uppträda vid betydligt lägre doser, så innebär detta i praktiken en mörkläggning av det verkliga hälsoproblemet. se  t ex  SoS rekommendationer.

Men vad skulle bli slutsatsen om man vid en sådan kartläggning beaktade även de neurologiska och genetiska skador, som likväl tycks vara påtagliga? I en rapport nämns att ”förstahandsmålet för uranets attacker är njurar, benmmärg, levern, hjärtmuskeln, lungvävnad, nervceller och det centrala nervsystemet. Gulf-krigssyndromet (som antas bero på förgiftning med utarmat uran), omfattar ett femtiotal olika sjukdomar). (A. Schott ”Toxicology of uranium” ) Av alla dessa uranskador har alltså svenska myndigheter valt ut en enda att studera - njurskada - och funnit att denna skada i sig inte är särskilt ”signifikant” i urantrakter. Simsalabim.

Den enda egentliga faran för naturligt förekommande uran, som tycks ha uppmärksammats är förekomsten av uran i bergborrade brunnar. I slutet av 90-talet gjorde SGU en undersökning av 658 sådana brunnar i Sverige, och även här befanns endast ett fåtal vara allvarligt kontaminerade.  Även här uppfattas problemet alltså som begränsat till några få geografiska områden.

Emellertid leder översiktliga undersökningar ibland till helt orimliga slutsatser. Det har på sina håll visat sig att det med bara ett par hundra meters avstånd från en icke uranbelastad brunn kan finnas en annan, med mycket höga uranhalter.  Dessutom kan halterna variera avsevärt under årets och årens lopp. Att då utifrån undersökning av en eller några enstaka brunnar utesluta förekomsten av problem inom många mils närområde är inte rimligt. (658 brunnar på en halv miljon km2 betyder att man i genomsnitt testat  ca en (1) brunn per 1000 km2 )

Tydligt framgår detta vid en jämförelse av SGU:s brunnskarta, med den detaljerade flygundersökning av uranhalter, som man tog fram 2005. Hela det starkt uranhaltiga området runt och söder om Falköpingsslätten saknar här motsvarigheter på brunnskartan.

 

 

PIlen anger var jag bor. OBS:  Brunnsprover saknas nästan helt från hela det välkänt och starkt uranhaltiga området från KInnekulle, BIllingen och söderut i Västergötland.  Detta stämmer bra med att t ex Miljöförvaltningens offentliga information om dricksvatten i detta område inte nämner ett ord om uran eller risken för andra tungmetaller i området.

 

Vem har ansvar för att folk blir förgiftade genom sitt dricksvatten?

”Socialstyrelsen rekommenderar att man tar prov på sitt vatten minst vart tredje år och analyserar de mikrobiologiska, kemiska och fysikaliska parametrar som anges i de allmänna råden (SOSFS 2003:17). Bly, nickel och uran finns inte med bland ämnena i denna lista. Vid misstanke om förekomst av förhöjda halter av andra ämnen och mikroorganismer rekommenderar dock Socialstyrelsen en utökad analys.”

Här framgår inte vad som ska föranleda en sådan misstanke, och vem som ska övervaka och anmäla sådana misstankar. Att lägga ansvaret för en sådan allkunskap på den enskilde gårdsägaren är uppenbart orimligt. Hans möjligheter att ta sitt ansvar - och börja misstänka ugglor i mossen - minskar ju radikalt om möjliga uran- och blyskador smugglas undan av myndigheter och sjukvård under mystifierande diagnoser och överslätande definitioner.  Att många företag som erbjuder sig göra vattenanalyser av dricksvatten överhuvudtaget inte inkluderar eller ens nämner uran- och andra tungmetallprover bidrar naturligtvis.  Bly och uran ingår inte heller bland de parametrar Socialstyrelsen anger som viktiga att kontrollera vid enskilda vattentäkter.

Förutom de vanliga symtomrelaterade sjukdomsbeteckningarna (fibromyalgi, myosit, neurit, nefrit, pyelit, osv ) öppnar sig här ett än vidare perspektiv:Det finns ett begränsat antal studier som knyter blyförgiftning till amyotrofisk lateralskleros  (ALS) (Kamel et al. 2002), essentiell tremor (Louis et al. 2003), schizofreni (Opler et al. 2004) och Parkinsons sjukdom (Gorell et al. 1997, 1999). Dessutom har möjligheten att bly bidrar till Attention Deficit Disorder (ADD, ADHD) aldrig utretts på lämpligt sätt, trots den ökade nivåer av diagnostisering av sjukdom hos barn över  senaste 20 åren.   Detta alltså enligt USA:s hälsodepartement, inte några föraktade konspirationsteoretiker...Se t ex Läkartidningen om ADHD och blyförgiftning.

Fanns varningssignaler som vi inte förstått?

Det var mot denna bakgrund som jag nu penetrerade det "byskvaller" som min hustru var mer orienterad om än jag:  Hur var det nu med det par i vår egen ålder, som bodde i detta hus - och drack detta vatten - som nygifta? Visst förblev de barnlösa? Och visst fick  en tidigare ägare   till huset  fick  ärva det av det äldre par som bodde här och varit barnlösa i hela sitt liv? Hur var det med grannen som begick självmord, med den pigge och käcke  grabben som hux flux fick psykiska symtom, med grannen som fick ALS-diagnos, med ett par underliga cancerfall hos yngre och medelålders människor .. ? Osv osv. Hur vanligt och spritt är egentligen detta problem?  Och vem tar i detta, och följer upp de individer som kan vara drabbade, och klarlägger vilken roll miljögifterna kan spela för deras problem?! Uppenbarligen i vart fall inte de kommuner och de sjukvårdsmyndigheter som svarar för vår del av landet, i alla fall.

Sjukvårdens utredning och behandling av uran/bly-förgiftning är  ett skämt

Förgiftning  - avsiktlig exponering för skadliga ämnen - är en sällsynt diagnoskategori i svensk sjukvård. - ca 22 personer av 100 000 råkar årligen ut för detta, och då är alla tänkbara ämnen i miljö och natur inräknade, om man får tro Socialstyrelsen,  . Det bör man dock inte göra, ty vad som egentligen är en förgiftning kan om man så önskar ofta omtolkas till någon annan sjukdom, som medicinskt sett är mer intressant (och lönsam) att utreda och behandla.

Det betyder också att den genomsnittlige läkarens kikarsikte är inställt på att finna andra förklaringar än förgiftningar till den enskildes lidanden, dvs att diagnosticera s k sjukdomar. Och den som söker han finner så småningom åtminstone något, i synnerhet om han letar där det är tillräckligt ljust.

Medan sjukdomar antas /ofta felaktigt/ ha sin rot, upphov och fäste inuti patienten, fäster förgiftnings-begreppet uppmärksamheten på bestämda yttre faktorer. Den logik som är rimlig vid behandling av förgiftningar är därför  helt olik den som vanligen tillämpas vid behandling av sjukdomar.

Det borde säga sig själv att vid förgiftningsfall är den mest prioriterade åtgärden av alla att snabbt finna och avlägsna den skadliga yttre faktor, för vilken patienten är eller varit exponerad. Vet man inte vilken faktor det är, så kan ett radikalt miljöombyte eller totalsanering av miljön, inledningsvis vara det enda raka, fram tills att mer kunskap vunnits. Den underliggande arbetshypotesen är att patienten är OK, men miljön är misstänkt skadlig.

Vid sjukdomsbehandling är logiken den omvända: Miljön antas vara OK, medan patientens sätt att reagera på miljön är sjukligt. Om bara sjukdomen har ett någorlunda lugnt förlopp har man all tid i världen att utreda sjukdomen, i bästa fall finner man en bot, i annat fall har man inte gjort nån skada, för patienten var ju redan defekt. Och om sjukdomen antas ha ett snabbt och dramatiskt förlopp är också dramatiska och skadliga åtgärder tillåtna, av samma anledning. Ju allvarligare sjukdom, desto allvarligare biverkningar av behandlingen får patienten tåla, enligt medicinsk praxis.

Den vanliga  sjukvården  är närmast oduglig för att uppmärksamma och behandla  förgiftningsfall.

i synnerhet gäller  detta kronisk lågdosförgiftning. När lämnade senast en läkare sitt mottagningsrum, för att åka med patienten hem för att se efter hur det ser ut i skafferiet, mögelkällaren eller under brunnslocket? I stället brukar patienten vara åtskilligt mer förgiftad efter sin medicinska behandling än före, och läkemedelsförgiftning  ett av de vanligaste ohälsoproblemen i vårt land.

Förvisso bedrivs åtskillig toxikologisk och miljömedicinsk forskning, men dess infallsvinklar utgår i regel just från kontrollmyndigheternas behov av kontroll och gränsvärden, sällan eller aldrig från den vårdsökande enskilde patientens situation.

En annan - alltför sällan förekommande - ingång till miljömedicinen utgörs av juridiska tvister där t ex ett företag ställs till svars för skador orsakade av arbetsmiljön, och medicinsk expertis inkallas för att vittna,

Men detta är som sagt undantag från huvudregeln - att patienten möts av en långsam och till intet ledande utredningskvarn utmynnande i symtomdämpande och än mer destruktiv förgiftning - cellgifter, kortison, osv.  Mitt eget fall kan möjligen tjäna som illustration till detta.

Efter att mina symtom blev mer påtagliga 2008 har jag av och till konsulterat såväl privatläkare som alternativterapeuter, för vilkas omdöme jag haft viss tilltro (alltså ett ganska begränsat fåtal). Utfallen av detta blev synnerligen varierande och mest i linje med mina egna funderingar, de tillförde alltså inte mycket nytt i det läget. det tycktes att jag inte kom längre eller kunde vända utvecklingen med de metoder jag personligen förfogade över, jag behövde nya infallsvinklar. Efter att symtomen förvärrats under våren 2010, bl a med värk o smärta vid rörelse, beslöt jag mig att trots allt påbörja den sega medicinska grottekvarnsvandring som jag visste skulle vänta. Därvid misstog jag mig inte.

I juni sökte jag vårdcentralens läkare, närmast med målsättningen att få en CT av min ryggrad gjord, En avsevärd del av problemen kunde ju misstänkas ha att göra med nervrotsinklämningar i ryggraden, och detta var något jag inte kunde utreda på egen hand. Efter den vanliga neurologiska standardundersökningen och muttrande om att det ”nog var något muskulärt”, eftersom  man kunde konstatera ett kraftigt förhöjt kreatinin-kinas,  skickades jag vidare dels till sjukgymnastik (vilket naturligtvis var poänglöst när sjukgymnastiken var stängd över sommaren), dels till laboratoriet för blodprovstagning. /Här letar man alltså efter olika tecken på infektioner, inflammationer, ämnesomsättningsrubbningar, osv. / Det bestämdes att jag skulle remitteras till reumatologisk expertis , vilket jag accepterade, ty även denna väg borde  till CT bära, tänkte jag.

Under juli var det dags att komma till reumatologen, som gjorde samma undersökning som på vårdcentralen, muttrade om att det nog var "något muskulärt", och remitterade mig till neurologisk expertis. Några tecken på inflammation eller autoimmunitet hade han dock inte funnit, meddelade han på direkt fråga.

I augusti var det dags att besöka den neurologiska expertisen, som gjorde samma undersökning av reflexer som de tidigare läkarna gjort, och muttrade något om att det nog var "något muskulärt". Hon kunde dock inte i min journal återfinna de prover som reumatologen åberopat, utan skickade mig på ny laboratoriefärd, samt till slutligen såväl CT som neurofysiologisk undersökning, där man skulle  mäta hastigheten i mina nervbanor.

Nu skulle vi alltså ha varit framme i november , om inte den brutna foten kommit emellan.  Att jag förr eller senare skulle falla och skada mig mer allvarligt var inte oväntat för mig, utan mest en tidsfråga, vilket jag meddelat samtliga läkare under resans gång. Nu är detta ju en ”världslig sak” som Karlsson på Taket brukar uttrycka saken, men ytterligare en illustration till att den kliniska medicinen knappast är anpassad för att upptäcka och behandla lågdosförgiftning med dess konsekvenser.

Historien i övrigt torde visa att just kronisk lågdosförgiftning kan ligga bakom en betydande del av det svenska ohälsopanoramat. En mer kraftfull illustration till mina/SIEMs grundläggande teser ) lär knappast kunna åstadkommas.

Nästa steg - sanering och avgiftning

Naturligtvis kommer vi själva nu att installera ett rejält vattenfilter, och denna gång även göra en ordentlig efterkontroll, så att det gör vad den ska. Hade jag inte litat på den befintliga vattenrenaren,hade detta aldrig hänt.

Hur har vi så länge kunnat sväva i falsk säkerhet om vårt dricksvatten?

En annan ledtråd till varför jag så länge kunnat sväva i falsk säkerhet om vattenrenarens kapacitet, fann jag emellertid i en rapport från SLU 2007

"Det finns flera olika sätt att avlägsna uranet från dricksvattnet. Man kan till exempel låta det fastna i ett filter, fälla ut det med en lämplig kemikalie, byta ut det mot andra joner eller  adsorbera det till en yta. Hur bra de olika metoderna fungerar beror till stor del på råvattnets
sammansättning. En metod som fungerar bra för ett råvatten kan fungera dåligt eller inte alls  för ett annat. Faktorer som pH och innehåll av möjliga ligander är mycket viktiga eftersom det  kan påverka uranets form, laddning och löslighet.

Samma princip bör alltså gälla även bly. Det betyder rimligen att den filtermetod som renaren använt varit ineffektiv för i vart fall vårt råvatten (med t ex klorider och högre pH) , trots att den uppvisat förnämliga data under laboratoriemässiga förhållanden, och alltså hade utmärkta testprotokoll. Felet kanske inte låg primärt i renaren, utan i den information och kunskap som borde funnits i samband med att renaren valdes och installerades. Naturligtvis borde jag ha låtit göra en grundlig vattentest  också efter det att den installerats (även om detta nu inte hjälpt på den tid uranfaran var helt ringaktad). Som så ofta i livet är bittra erfarenheter enda botemedlet mot egen lättrogenhet,  dumhet och okunskap.

Men även om ansvaret för en enskild vattentäkt vilar på ägaren, hade det knappast varit för mycket begärt att kommunens eller regionens  miljövårdsmyndigheter uppmärksammat oss som bor i dessa  uran-belastade områden på vikten av att testa sitt vatten även för uran och bly, inte bara göra standardtesterna. Men någon sådan information har under de tolv år jag bott här varken nått oss eller de grannar jag talat med.

En annan anledning till att farliga halter av tungmetaller i vattnet under lång tid kan undgå att uppmärksammas är att konsumtionsmönstret kan ha avgörande betydelse: 

Barn upptar t ex bly i mångdubbelt högre omfattning än vuxna, och blyförgiftning hos barn ger allvarliga konsekvenser på det centrala nervsystemet än hos vuxna. De skadas alltså också lättare och snabbare av det vatten som vuxna druckit utan märkbara  problem under många år.  Om blyvattnet dricks i samband med mat så absorberas endast en bråkdel av det bly som skulle ha tagits upp av kroppen om det dracks på fastande mage.  ( s 59 ) Den som av hälsoskäl undviker t ex öl och  läsk osv riskerar alltså att råka värre ut, liksom den som av liknande skäl dricker sitt vatten mellan måltiderna i stället för till dem, eller - ve och fasa - vattenfastar under längre tider. /Till de faktorer som kan utlösa kraftigt ökat vattendrickande hör ju också t ex svettig arbetsmiljö, idrottande och bastubad...) Även pH:t i vattnet kan spela en stor roll för upptaget av tungmetaller: En skvätt citronsaft i dricksvattnet kan kraftigt minska det biologiska upptaget, en basisk miljö kraftigt öka det.   Sammantaget kan den faktiska  tungmetallexponeringen hos personer med olika konsumtionsmönster men samma dricksvattenkälla säkert skilja sig åt med en faktor 100 eller mer.

Det betyder t ex att man i samband med avgiftning, då man vanligen dricker stora mängder vatten utan samband med mat, är mångdubbelt känsligare för vattenkvaliteten.  Att jag själv drabbats kanske hårdare än andra som bott och levt i samma hus, kan delvis bero på detta, delvis på att jag haft såväl arbete som boende här, och alltså under mina tolv år här  intagit betydligt större mängder av detta vatten än vad jag skulle ha gjort om jag haft mitt arbete förlagt  på annat håll.


För egen del  ser jag nu fram mot en avgiftningskur som jag i huvudsak lägger upp efter eget huvud, vem annars skulle man lita på? För första gången på ett bra tag känner jag verklig tillförsikt inför min hälsa och framtiden, även om resan kommer att bli tung och tålamodsprövande. Hade inte sanningen uppdagats är dock risken stor att de medicinska åtgärder som normalt väntar den neurologiskt sjuke  rätt snart tagit livet av, eller åtminstone från mig.

Det är uppenbart att om sjukvården å egen hand fått utreda detta mitt tillstånd, hade man slutligen stannat för någon eller några mystiska diagnoser med  "okänd, ärftlig  eller autoimmun bakgrund".  Fallet visar därför inte minst hur viktigt det är att vi som individer och medborgare inte låter oss berövas omdöme, initiativ och resurser för att själva diagnosticera och behandla vår hälsa.  

Missa inte nästa del av denna artikel, där vi går igenom vad vattentesterna visar - och vilken begränsad nytta man har av dem!

Text: Ulf Brånell
12 november 2010
Skriv kommentar

Hejsan!Väldigt intressant läsning. Jag gjorde en undersökning för 2 veckor sen som visade skyhöga uranvärden. 3 gånger mer än artikeln ovan. Jag är 37 år och har under hela mitt liv mått dåligt fått olika diagnoser sjögrens syndrom, ehlers danlos syndrom , endometrios, bruxism, uttmattade binjurar, problem med sköldkörteln m.m....ja listan fortsätter.

Jag tror nu att uranförgiftningen ligger bakom allt.Hur kan man på bästa sätt få ut uran ur kroppen? Jätte tacksam för svar.

Postat av Millan den 19 juni 2013

Hej. Jag gjorde en undersokning for nagra veckor sedan som visade pa valdigt hoga halter av bly i kroppen. Jag promenerar dagligen 5 km i City trafiken i Addis Abeba for att motionera. Men anser efter en kortare sjukskrivning och efter att ha last denna intressant artikel att det var inte vart besvaret.Hur ska jag nu fa ut blyt ur kroppen? Kommer min arbetsgivare att tro pa mig om jag blir sjukskriven igen? Har ni ett effektivt hjalpmedel, sa mejla mig, please!!

o.mariatherese@gmail.com Tusen Tack!

Postat av mariatherese den 18 oktober 2012

Jag har med intresse tagit del av artikel

Döden i brunnen - Alternativjournalen

www.alternativjournalen.se

Själv fick 1999 jag diagnosen polyneuropati på grundval av en reaktion när en penna dras under fotsulan. Mina symptom är liknande de som beskrivs p.g.a. uran/bly-förgiftning i artikeln. Men handlar också om försämrad balans. Jag har åkt Vasaloppet årligen sedan 1970 och upplevt att så länge jag klara av den 9 mila-söndags-utflykten så lever jag. Efter 1999 fick jag emellertid problem efter att ha avverkat 31 Vasalopp. Först att jag inte klarade av max-tiden till Evertsberg och tvingades berytaa och detta upprepades 5 år i rad och det 5:te året kom jag inte ens till Mångsbodarna. Sen åren efter det har jag varit anmäld till Öppet-spår-varianten av Vasaloppet, men inte kunnat komma till start.

Jag upplever precis som framkommer i artikeln att jag hamnat i kläm mellan allmän medicin och alternativ medicin och att de verkliga orsakerna till min sjukdom aldrig har utretts och jag ständig får höra att det inte finns någon forskning på området.

Bo Hellgren klarsprakarea@yahoo.se

www.klarsprakare.se

www.visir.a.se

http://upprop.nu/SGHA Förbjud DU-vapen

http://upprop.nu/NUXP Klassa Nikotinet som Narkotika

http://upprop.nu/HVUQ Rädda den 1000-åiga eken på Gärdet i Rädda den 1000-åriga eken på Gärdet

Postat av klarsprakarea@yahoo.se den 26 januari 2012

Tack för en synnerligen intressant artikel.Spännande läsning men tråkigt att det ser ut som det gör det gäller vem som har ansvar för vad som finns i våra brunnar. Jag hoppas verkligen att dina erfarenheter kommer att förändra kunskapen om vad som är toxiskt för våra kroppar. Speciellt då hos läkarkåren.

Postat av Anita E i Skåne den 4 december 2011

Tack för denna intressanta artikel. Bor man som jag i Uppsala får man kämpa med uranet. Jag kan verkligen rekommendera Hårmineralanalys via NutriTech. Då får man också hjälp med vilka preparat som behövs för att avgifta kroppen, anpassat efter varje individ. Anafysen i Stockholm har mycket kunskap om detta och även bra kurser.

Postat av Karin i Uppsala den 5 april 2011

Bäste Ulf, sedan du skrev denna artikel har det varnats för kranar (Gustavsberg, tror jag) som släpper ifrån sig höga halter av bly. Men eftersom du är en evigt alert person utgår jag nog från att du har uppmärksammat detta!

Postat av Stockholmsstina den 2 april 2011

Tack det var väldigt intressant artikel och att det finns andra som kommit fram till samma resultat som jag kom fram till för flera år sedan. Du har skrivit en väldigt bra artikel. Jag konstaterade att uran inte ingick i vanliga vattenprover och jag undrade om man mörkade det hälsomäsiga problemet när det fanns så stora områden i Sverige med alltför höga uranvärden i driksvattnet framförallt i borrade men även grävda brunnar.Däremot brukar man mäta radonhalten, men radonhalt är ett tecken på förekomsten av uran i vattnet. Vid håranalys som jag bekostat på personer som exponerats av uran visar extrema värden av inlgrat uran. Jag var inne på studier som gjorts på personer som varit utsatta fö utarmat uran. Hälsoeffektena motsvara de du fått fram på uranförgiftning. Det finns finska studier som visar på njurstörningar och förändringar i skelettet vid 100 mickrogram/liter uranhaltigt vatten.

Uranet lagras också i kroppen vilket gör att uranet succesivt ökar i kroppen.

Jag har ett exempel från ett område i Norra Dalarna med altför höga uranvärde i det kommunala vattnet, Man radonluftade för att bli av med radonet, men uranet kunde man inte göra något åt. grannen hade häst som man blev tvungen att avliva. det hade varit väldigt intressant att få veta varför man avlivade hästen. Hästen drack mycket uranhaltigt vatten. Frågan var om hästen var uranförgiftad pgr av att hästar dricker mycket. Egentligen hade jag velat haft håranalys på personer i byn, men man tyckte att det var för dyrt. Jag kunde konstatera att Stockholmarna inte hade förekomsten av uran i kroppen, snnolikt för att man tar sitt dricksvatten från Mälaren. Västerås tar också sitt vatten från mälaren men filtrerar vattnet genom en grusås som innehåller granit som lakar ut uranet vilket ger 2ugram/l vatten och visar vid håranalys förhöjda uranvärden i kroppen men med godtagbara värden.

Postat av Yngve Sundholm den 2 februari 2011

Efter publiceringen av denna artikel har jag fått ett antal omtänksamma brev och mail från läsekretsen, som bekymrar sig om min hälsa och hur den ska behandlas. Vill tacka och lugna dessa läsare med att min grundhälsa ser ut att vara under kontroll, men min rörelseförmåga ff är begränsad främst pga benbrott. Jag vill inte låta min eget hälsotillstånd skymma sikten för de förhållanden som beskrivs i artikeln och som berör många tusen människor i detta land, som råkat värre ut än jag.

Postat av Ulf den 7 december 2010

Man kan hela kroppen genom att höja frekvensen. Om man mediterar så tunar man in mot denna energi. Vissa kallar det Kundalini.

Vet själv att det är sant då jag upplevt det.

Postat av Jonas den 2 december 2010

Jag får också tacka för informationen. Och Kartorna ! Ovärderligt om man måste flytta. Har lämnat en ort i Dalarna, dels av "mikrovågsskäl" men även för mkt. höga nivåer av uran (sinnessjuka värden i hårmineralanalys) kadmium och fluor. Det har borrats nya brunnar i byn p.gr. av kadmiumet, och det har visat sig problematiskt att få fram ett protokoll på vattnet som visar på ngn. bättring av nivåerna.Har bott på västkusten ett tag och känner mig allmänt i bättre skick. Fluor sabbar ju både sköldkörtel och hypofys. Och både kadmium o uran njurarna, som är min svagaste länk i systemet.Apropå inslaget nedan så är upptaget av gifter genom huden vid dusch mycket större än vad man tänker på. Liten varning här också om man har gifter o t.metaller i vattnet.

Postat av Marie W den 21 november 2010

Jag skulle personligen dricka vatten som jag hämtar från en bly- och uranfri källa. Den mängd vatten man dricker per dag är fullt möjlig att bära hem i dunk. du kan ju fortsätta att använda vattenet från brunnen för tvätt- och disk samt dusch unet tiden du förbättrar reningen.

Postat av FolkeN den 15 november 2010

Ett sätt att rena kroppen från bly är EDTA känt sedan 50-talen i USA.

Tyvärr har Socialstyrelsen jagat bort alla läkare som gav EDTA-behandling i Sverige.

Postat av Tillåt EDTA i Sverige! den 15 november 2010

Kanske det är bra att rengöra kroppen. Alla healers börjar med levern. Levern är stösta rengöringsorgan. Man kan rengöra med olivolja och citrunsaft men det kan vara även skadligt enligt läkarna, en stor gallsten kan orsaka smärtor. Jag har dock gjort en sån rengöring drygt 80 gånger utan problem. Ett lindrigare sätt är en ticka som växer på barrträd. Man får en 15 års ung lever. Japaner använder den tickan som kallas också lärkticka som bantningsmedel. En annan orsak till dålig hälsa och canser kan vara parasitmaskar enligt dr Cleark. Enligt BBC hyser 95 % av Europas befolkningen upp till 10 sorters maskar. Det är samma som att släppa en tjuv in i ditt hus. Jag lyckades att bota astma, psorias och andra åkommor tackvare alternativ medicin. M.v.h. Viktor

Postat av v.jauhonen@yahoo.com den 13 november 2010

Stort tack för artikeln om uranproblemet. Det har verklin inte uppmäksammats i Finland. Jag skall göra vad jg kan. Vi har ju riksdagsval i Finland i vår! Hälsningar.

Postat av Aagot Jung den 13 november 2010