Naturmedel och hjälpmedel för egenvård och behandling.
WEB-kurser mm
Egna och andras böcker
Naturmedcinsk mottagning i Håcksvik, Svenljunga
Nyheter
Ulf Brånell
Döden i brunnen del 2
Ett tydligt mönster
När så småningom resultatet från vår dricksvattentest anlände i brevlådan fick vi lägga pannorna i djupa veck:. Å ena sidan var överensstämmelsen uppenbar mellan vattentestet och min håranalys: De tungmetaller som helt klart dominerade i vårt vatten, räknat i mikrogram/ l, var just de som håranalysen pekat på: nämligen bly och uran. Detta utgjorde i sig ett verifikat på hårtestens giltighet; hårtesten pekade i korrekt ut de dominerande belastningarna i vårt dricksvatten. Å andra sidan bedömdes vårt vatten vara helt TJÄNLIGT, ty samtliga tungmetaller låg klart under Livsmedelsverkets fastställda gränsvärden
Diagrammet: Vattentestet, alla värden i ug/l
Bly: 2,7 (gränsvärde 10,0)
Uran 2,4 (gränsvärde 15,0)
Aluminium 1,2 ( gränsvärde 100,0)
Nickel 0,71 ( gränsvärde 20,0)
Arsenik 0,19 (gränsvärde 10,0)
Antimon: <0,10 (gränsvärde 5,0)
övriga knappt detekterbara
Några skeptiska alternativ förtjänade naturligtvis att övervägas:
1) Kan metallhalterna i vår brunn variera så kraftigt från tid till annan, att de olyckligtvis just vid vattenprovet var acceptabla, trots att de under de gångna åren framkallat karaktäristiska kroniska förgiftningssymtom hos såväl mig som min hund?
Svar: Vattenflödet i vår djupborrade brunn är stabilt och kraftigt (beräknat till 70m3/dygn ) , och har aldrig verkat påverkas av ytvattenvariationer, torka, etc. Vi hittar inget som stöder att variationerna från tid till annan skulle vara så stora.
2) Hade jag och hunden varit utsatta för andra exponeringskällor för bly och uran, och är dricksvattnet i själva verket oskyldigt?
Svar: Även om tillfälliga exponeringar för t ex sopeldningsrök etc mm teoretiskt kan ha skett under det senaste årtiondet, så kan jag inte identifiera någon sådan annan exponeringskälla än dricksvattnet, som varit aktuell under så lång tid som krävs för att förklara symtomen och den kraftigt höjda minerhalten i hårprovet. Inget stöd finns för tanken på andra exponeringskällor än dricksvattnet.
3) Är hårtestet irrelevant, i det att de påvisade höga halterna av bly och uran ändå är oskyldiga, och mina (och hundens) karaktäristiska symtom orsakade av något annat, varvid likheten med bly- och uran-förgiftning är en ren tillfällighet?
Svar; De prover som sjukvården tagit med syfte att utreda möjligheten för kända liknande symtombilder t ex myositer, myasteni, B12-brist osv, har alla varit negativa. Inget stöd finns för sådana alternativa förklaringar. Det enda avvikande lab-provet utgörs av förhöjt kreatinin-kinas, något som också tidigare setts i fall där uranförgiftning varit fastställd.
Kickis håranalys visar på samma belastning av bly och uran
Men dessa alternativ kunde avfärdas efter att resultatet av min hustrus håranalys kommit in. Även den visade nämligen på kraftig belastning just av uran och bly, närmast en kopia av min egen:
Kickiis håranalys
Min egen håranalys
Skillnaderna mot resultatet av min egen håranalys är alltså små: Själv hade jag även ett inslag av antimonbelastning (Antimon är ett ämne som ofta förekommer tillsammans med bly ), om detta utgör en mätningsartefakt eller en följdskada av bly- och uranförgiftningen, kan vi inte f n utröna. Samstämmigheten i Kickis och min håranalys gör emellertid att många skeptiska invändningar bör kunna avfärdas ( Ex "håranalyser går inte att lita på, de ger olika resultat varje gång", "du kan ha blivit förgiftad nån annan gång och nån annan stans"; "sambandet mellan vattentestet och håranalysen måste vara rent slumpmässigt" osv )
Kicki och jag har båda levt i detta hus sedan 1998. Som jag tidigare nämnt drabbades Kicki 2006, 56 år gammal, av livmoderhalscancer, och genomgick intensiv strål- och cellgiftsbehandling samt operationer i samband med detta, varefter hon av sjukvården skickades hem för att dö. Detta vägrade hon dock göra, i stället har hon bit för bit klamrat sig uppåt på hälsostegen. ( VI har beskrivit processen i boken "Oddsen till Trots - om att överleva cancervården".)
De skador och nedsättningar hon fortfarande kämpar med ( gångsvårigheter, nervdysfunktioner och tarmproblem) har vi under åren ofta skrivit på den tuffa cancerbehandlingens konto ( i själva verket utgör platina (en tungmetall) den viktiga ingrediensen i många cellgifter, och hennes symtom har ofta liknat de som jag själv alltså utveckla). Ofta har vi undrat varför den kraftiga naturliga behandling hon fått här hemma ändå inte gett bättre resultat, och en rimlig förklaring visar sig alltså här - hon har fortfarande, liksom jag, kämpat med pägående tungmetallförgiftning.
VIlken roll uran och bly kan ha spelat för uppkomsten av hennes ursprungliga cancer lär dock aldrig bli helt vetenskapligt utrett, även om kopplingen mellan uran och cancer allmänt är välkänt. /Liksom att en föregående ägare av vårt hus dött i cancer /
Kopplingen mellan uran+bly i vårt dricksvatten > uran- och blybelastning i våra håranalyser + symtombilder hos mig, Kicki och hunden som väl överensstämmer med toxikologiska fakta , är alltså tydlig och ovedersäglig.
Det enda som fördunklar bilden är
- dels att den offentllga sjukvården varken kan identifiera eller bekräfta förgiftningshypotesen (genom att man helt saknar eller använder sig av inadekvata mätmetoder för kronisk uran- resp blyförgiftning.
- dels att Livsmedelsverkets gränsvärden betecknar vatten med våra halter av bly och uran som "tjänligt".
Vi har emellertid här visat att Livsmedelsverkets gränsvärde för bly och uran är satt så högt att skador kan inträffa vid exponering som ligger rejält under gällande gränsvärden
Hur fastställs då gränsvärdena?
Toxikologen Kettil Svensson,vid Livsmedelsverket publicerade 2005 en artikel med intressant information om hur det gränsvärden för uran (15 mikrog/l) , som då presenterades, hade fastställts:
Av denna framgår att gränsvärdet ”avser att skydda mot påverkan på njurfunktionen och till grund för denna ligger huvudsakligen epidemiologiska data från dricksvattenstudier” Dvs: risken för andra skador än njurskador har inte beaktats vid fastställande av gränsvärdet. Som vi tidigare påpekat tyder forskning på att många andra skador uppträder vid lägre men långvarigare exponering. De elementära djurstudier som åberopas till stöd för gränsvärdet har genomförts under kort tid på råttor, en djurart med så extrem motståndskraft mot miljögifter att de överlever och frodas på soptippar. Om råttorna klarade sig i 91 dagar ansågs detta ge ett mått på vad människor och deras barn ska kunna tåla vid livslång exponering.
Eller kan det vara så att skaderisken mångdubblas vid samtidigt exponering för både uran och bly ?
I Kettil Svenssons artikel redovisas inga försök med parallell exponering för flera olika tungmetaller. Svensson ger i stället en allmän brasklapp med följande formulering ” basdata är magra och osäkra, variationen i känslighet mellan individer är sannolikt stor, intag på fastande mage ökar upptaget, och järnbrist leder troligen till större upptag i mag-tarmkanalen. Vidare måste man misstänka att andra ämnen som kan skada njurtubuli, främst kadmium och bly, kan samverka med uranet. Också en minskad marginal vid njursjukdomar är tänkbar, t ex vid diabetes.”
Frågan blir än mer brännande eftersom man i framtiden kan befara en växande kadmiumbelastning av jorbruksmark, inte minst i Västra Götaland, genom spridning av rötslam från reningsverk.
Har uran speciellt nyckfulla egenskaper?
Uran kan - till skillnad från många andra gifter och tungmetaller - uppträda i en mängd olika kemiska skepnader, som anion eller kation, som två-, tre-, fyr- och femvärd jon osv, och i olika isotopblandningar. Dessa olika skepnaders biologiska verkan kanske kan skilja sig dramatiskt åt, utan att skillnaden framgår vid schablonmässiga vattentester? I så fall faller också alla gällande gränsvärden som påstås garantera ett säkert dricksvatten.
Hårresande slutsatser
Föreställningen att SLV.s gränsvärden för uran och bly i dricksvatten avspeglar en säker och trygg exponeringsnivå för alla, skingras alltså helt. Slutsatserna och de samhälleliga implikationerna av detta är vittgående:
Uran- och bly-problemet är inte begränsat till landets enskilda vattentäkter. Om gränsvärdena är för högt satta kan även de som förlitar sig på kommunala och välkontrollerade vattentäkter drabbas. Vi kan då bara ana vilken roll detta kan spela för landets ohälsopanorama.
Vår miljö är för viktig för att överlämnas åt forskare och byråkrater
Några rader bör också ägnas den vetenskapsfilosofi som normalt kännetecknar de s k epidemiologiska studier, vilka brukar användas för att avfärda "miljölarm" av olika slag. Principen är alltsom oftast följande: Man vill studera om t ex tungmetaller i enskilda vattentäkter kan ge risk för ADHD hos barn, och insamlar därför data om tiotusen barn i hushåll med enskilda vattentäkter. Dessa jämförs sedan med tiotusen barn med kommunalt vatten, dvs stadsbarn, och man finner kanske att ADHD-frekvensen är densamma, vilket kan tyckas frikänna de enskilda vattentäkterna som ofarliga. Vad man missar är då att barn i stadsmiljö ofta är mer utsatta för andra tungmetallkällor, t ex från industri och trafik. Genom denna typ av undersökningar kan man alltså lyckas att "ofarligförklara" såväl enskilda vattentäkter, som industri-och trafikutsläpp. SImsalabim.
De byråkrat- och företagsorkestrerade kampanjer som nu pågår nationellt och internationellt för att minska våra personliga och mänskliga rättigheter, vår tillgång till naturmedel, vår möjlighet till egenvård och för att idiotisera vårt omdöme, riskerar att snart att förvandla tillfrisknanden och förbättringar till olycksfall i sjukvårdens arbete. Förutom Codex Alimentarius arbete kan nämnas de tätt återkommande idiotiska mediala vitaminlarmen och senast myndighetskampanjen mot det kolloidala silvret, under förevändning att dess ofarlighet ännu inte är vetenskapligt helt bevisad. Detta samtidigt som bevisläget vad gäller farligheten hos uran och bly är synnerligen gott, medan samma myndigheter tävlar om att tiga och blunda om farorna härvidlag.
En ytterligare reflektion är hur det kan komma sig att myndigheter och forskare i vårt lilla land - som inrymmer en fjärdedel av Europas urantillgångar - så konsekvent förringar och nedtonar riskerna för och farorna med uran i miljö och dricksvatten. Specialistläkare har frankt förklarat att man saknar möjlighet att ens mäta uranbelastningen hos sina patienter.
Varför har vi under de år vi bott i byn aldrig sett en rad i lokaltidningarna, än mindre från kommun eller sjukvårdsregion om att vi bor i ett kraftigt uranhaltigt område, och att det kan vara läge att se om sitt hus och vattentäkt? Det är tydligt att det hittillsvarande intresset för att kartlägga uranförekomsten (och ev andra tungmetaller) i vårt land utgått från exploateringsintressen, och inte från omsorg om miljö och människor.
Har det möjligen något att göra med att allt mer uranprospektering pågår och uranbrytning planeras i takt med stigande världsmarknadspriser och att folkliga motståndsrörelser mot detta också har börjat formas?
Risken för uranspridning till grundvattnet nämns i dessa sammanhang mest som en framtida eventualitet vid gruvbrytning - inte som ett allvarligt miljöproblem redan i dag. Och de risker som diskuteras är nästan uteslutande den (låga) radioaktiviteten från gruvavfallet, och inte den uppenbarligen massiva risken för kemisk förgiftning. Förklaras tystnaden med att frågan om kärnbränsledeponering i berggrunden inte helt tål dagens ljus? Eller: vill man undvika varje misstanke om att uranförekomsten på den bördiga Falbygden på något sätt påverkar det jordbruk och den livsmedelsproduktion, som en stor del av befolkningen här hämtar sin försörjning från? Lägger oron för att björnen kan väckas munkavle på dem som borde veta bättre?
Den enda relevanta insats som miljöminister Carlgren verkar ha gjort, är uppmaningen till bojkott av flaskvatten (dock inte läsk eller öl) , något som i detta sammanhang är rätt malplacerat. Kraftfulla samhällsåtgärder för att säkra hela befolkningens tillgång till rent och ogiftigt dricksvatten borde rimligen vara mera angeläget. Då krävs att man slutar hymla och hyckla om reella risker, som hundratusentals personer dagligen är utsatta för.
Tungmetallförgiftningens roll i folkhälsan
Kroppens naturliga vägar att utsöndra giftiga ämnen utgörs främst av lever/tarmkanal och njure. När det gäller tungmetaller är utsöndringskapaciteten mycket liten, och kan mätas i ett fåtal mikrogram/ dygn. Vid exponering för tungmetaller, som inte omedelbart avvärjts genom t ex kräkningar och diarré, tas dessa i första läget upp till blodet.
När exponeringen blir större än utsöndringen, och metallhalten i blodet stiger, måste tungmetallerna lagras upp. De lagras främst i benvävnaden, där t ex bly och uran kan ersätta calciumjoner, till priset av ökad benskörhet.
Metallhalten i blodet avspeglar därför främst den exponering som skett under senare tid. Det är också i blodbanan som metallerna ger de tydligaste och mest akuta symtomen - trötthet, huvudvärk, illamående, svaghet, och i ett lite senare läge neurologiska och muskulära och ibland psykiska symtom.
Blodet är en transportapparat, inte ett lagringsmedium. Malmförekomsten i vårt land låter sig inte mätas eller ens uppskattas, genom att vid ett givet ögonblick kontrollera hur mycket malm som transporteras på vägnätet. Metallhalterna i blodet är på samma sätt opålitliga som indikator på kronisk exponering eller förgiftning.
Eftersom kroppens förmåga till blyutsöndring är obetydlig måste konsumerat bly deponeras i vävnaderna. Endast vid en mycket akut och massiv exponering/förgiftning ökar halterna i blodet nämnvärt, därefter måste kroppen snabbt stuva undan blyet i fastare vävnader, framför allt skelettet.
En lite udda illustration av detta framgår av nedanstående tabell: Hönskycklingar har här fötts upp med starkt varierande blyhalt i födan, och man har därefter mätt blyinlagringen i deras olika vävnader: Blyhalten i lever, njure och särskilt skelettet stiger kraftigt vid ökande blykonsumtion, medan blyhalten i muskelvävnaden enbart fördubblas (från 0.030 till 0,055 mg/kilo ) vid en tusenfaldigt ökad blyexponering .
Medan ett benvävnadstest alltså visar stor känslighet för blyexponering, är det närmast meningslöst att t ex mäta blyinnehåll i muskelvävnad för att därmed tro sig fastställa graden av kronisk exponering. Mätningar av blyhalten i blodet torde härvid vara jämförbara med mätningar i muskelvävnad: den naturliga halveringstiden av blyhalten i blodet brukar hos människan beräknas till ca 30 dagar, medan halveringstiden i skelettet handlar om årtionden. Samma svaghet drabbar alltså även andra mätningar, t ex enzymtester (ALAD etc) som validerats genom jämförelse med blodblyhalter.
Min personliga erfarenhet är att den enda mätning som erbjudits inom den reguljära vårdapparaten just är blodblyhaltsrelaterad, och därmed mindre relevant. Några metoder att mäta uranhalt i vävnader disponerar man som sagt inte inom sjukvården, påstår man.
En persons tungmetallförråd återfinns alltså i huvudsak i benvävnad och i blodbana, med varierande halter, beroende på exponeringens tid och omfattning. Vid en ständigt pågående lågdosexponering /som överstiger utsöndringskapaciteten / kan alltså halten i blodet vara relativt låg, medan metallhalten i benvävnaden långsamt ökar under årens lopp, men förloppet är under många år relativt symtomlöst. Om exponeringen emellertid varierar med vågor och dalar, kan ibland blodhalten tillfälligt öka och utlösa ”oförklarliga” mer akuta symtom.
Så småningom kan emellertid en viss ”mättnad” uppträda, lagringskapaciteten i benvävnaden är tagen i anspråk, och nu ökar blodhalterna obönhörligt i takt med exponeringen. Symtomen blir då naturligtvis mer dramatiska.
Denna situation kan emellertid uppträda även utan någon ny exponering alls, om benvävnaden börjar brytas ned och frigöra lagrade tungmetaller till blodbanan. Att benvävnad bryts ned och förlorar massa är en del av det normala åldrandet, och styrs av hormonella processer ungefär från femtio-årsåldern och framåt. I de fall där hormon- eller tarnsystemet är stört eller obalanserat / t ex av andra gifter eller läkemedel / kan emellertid situationen inträffa i vilken ålder som helst. Endast i enstaka fall kommer detta att diagnosticeras i termer av benvävnadsnedbrytning med tungmetallförgiftning i släptåg, utan i stället att uppfattas som neurologiska, psykiska eller hormonella sjukdomar.
Just de övriga hälsostörningar som kan utlösa benvävnadsnedbrytning ger därför en mycket varierande symtombild, där variationen till stor del avgörs av patientens tidigare tungmetallexponering och - upplagring.
Sådana ”utlösande” tillstånd kan vara t ex
- rubbningar, läkemedel, förgiftningar och åldersförändringar som påverkar sköldkörtel och bisköldkörtel /struma-diagnoser / eller produktionen av könshormoner; testosteron, östrogen, etc
- matsmältningsrubbningar som medför t ex nedsatt calciumintag och - upptag: magkatarr, magsår o tarmstörningar, anorexi, kakexi, etc.
- D-vitaminbrist och andra tillstånd som försämrar näringsupptag eller - tillförsel, svält
- Depressioner, trauman etc
(Se några relevanta forskningsprojekt om tungmetaller och sjukdomsdiagnoser)
Detta förklarar också varför intensiva calciumtillskott har haft viss framgång vid behandling av allehanda diffusa hälsostörningar, trots att den s k försurningshypotesen är rätt omstridd. En ordentlig calciummättnad i blodbanan minskar helt naturligt riskerna för benvävnadsnedbrytning - om än osäkert för hur länge.
Det är inte heller orimligt att en person med tungmetallbelastad benvävnad reagerar på varje tendens till benvävnadsnedbrytning / och tungmetallfrigörelse / med ökad aptit och födointag, på sikt medförande övervikt och fetma.
Mängden neurologiska, psykiska och hormonella sjukdomsdiagnoser i dagens sjukvård är imponerande. De kännetecknas också av fortgående förändringar och ständigt nyupptäckta ”förstadier”, vilka i sin tur löpande förändras och växlar. De sjukdomar som från början påstås ha en viss symtombild och ett bestämt förlopp, visar sig efterhand kunna ge växlande symtom och ibland kunna bromsas, av naturliga eller medicinska faktorer. Marknaden är alltså öppen för ständiga innovationer i form av nya sjukdomsdiagnoser /läs ”marknadsområden”/ och bromsmediciner, vars verkan endast låter sig bevisas genom en rad antaganden och jämförelser med godtyckligt sammansatta och ojämförbara grupper.
Patienter i högre åldrar får då diagnoser som demenser, depressioner, Alzheimers, Parkinsons sjukdom, essentiell tremor, benskörhet osv. Medelålders patienter kan diagnosticeras med PMS, klimakterieproblem, myasteni, fibromyalgi, MS, myositer, medan de yngre (där det centrala nervsystemet är mer oskyddat för tungmetallernas inverkan) oftast får lappar som psykoser eller ADHD, ADD, autism, osv. Det är inte svårt att i symtompanoramat finna en enkel progression i giftverkan; från de ungas oskyddade centrala nervsystem, till de medelålders neuromuskulära problem och där slutligen de efter årtionden ackumulerande gifterna försvagar skelettet och bryter igenom blod/hjärn-barriären och påverkar CNS hos de äldsta.
Att det skulle kunna finnas en rätt gemensam förklaring bakom många av dessa tillstånd är naturligtvis en allvarlig utmaning mot en stor del av den moderna medicinen, och ett perspektiv som energiskt kommer att motarbetas av dess företrädare. Inte desto mindre är argumenten starka.
Ihålig forskning
Ett av den medicinska ortodoxins standardtrick är att sönderdela begripliga sammanhang till meningslösa fragment, dvs imitera funktionen hos en vanlig papperskvarn. Den biologiska funktionen hos olika tungmetaller är i många stycken densamma - såväl uran, bly, kadmium, kvicksilver m fl ger vid akut förgiftning njurpåverkan, och vid mer kronisk påverkan neurologiska skador och benskörhet. Ändå är det närmast omöjligt att finna några vetenskapliga studier av den samlade tungmetallexponeringen och dess långsiktiga påverkan av vår hälsa. Den sk epidemiologiska forskningsmodell vi tidigare beskrivit (där t ex stadsbarn jämförs med landsortsbarn) fungerar inte om skillnaden mellan grupperna främst består i att de exponeras för olika tungmetaller. Funktionen hos sådana studier blir då mest att frikänna olika tänkbart skadliga miljöfaktorer, inte att identifiera dem. Sålunda går det att återfinna (ofta intetsägande) begränsade studier av personer med och utan kvicksilveramalgam, kvicksilverinnehållande vaccinering, blyexponerade arbetsförhållanden, uranexponering, etc, men inga studier där personernas totala tungmetallbelastning klarlagts.
(Att t ex söka fastställa den hälsomässiga betydelsen av de höga uranhalterna på Västgötaslättens jordbruksområden, genom att jämföra befolkningen med Skåneslättens, är alltså poänglöst, bl a eftersom de skånska jordbruksmarkerna är betydligt mer belastade av kadmium från gödningsmedel och europeiska luftburna industriutsläpp.)
I brist på adekvata epidemiologiska studier bland människor hänvisas man alltså till experiment - vilka av s k etiska skäl är närmast omöjliga att utföra på människor. De djurförsök som går att återfinna i litteraturen utgörs emellertid även de huvudsakligen av ”en-gifts-studier” och ger inget stöd för att bedöma effekten av kombinerad exponering för olika tungmetaller, i synnerhet inte vid kronisk långtidsexponering. En expertgrupp på EU-nivå påpekar : "När det gäller den osäkerhet som används för riskbedömning av enstaka kemikalier finns indikationer på att de erbjuder otillräckligt utrymme för kombinationseffekter. Frågan är kopplad till den vidare frågan om om den allmänt tillämpade osäkerhetsfaktor på 100 är tillräckligt skydd även utan hänsyn till kombinationseffekter. Det finns ingen samstämmig syn på ämnet, och frågan kräver ytterligare klargöranden. ".
Många av de neurologiska och hormonella skador som uppträder hos människor är också svåra att observera hos försöksdjur. Hur ser en råtta med ADHD eller myrkrypningar ut? Även hur resultaten av sådana försök ska kunna översättas till människor är en fråga utsatt för stort godtycke. Är t ex 91 dagars försök på soptippståliga råttor adekvata för att bedöma vad en gravid kvinna och hennes foster bör tåla? Eller är försök på katter, hundar eller fiskar mer rättvisande?
Även olika mätmetoder för tungmetallbelastning ger radikalt olika resultat. Medan - enkelt uttryckt - blodhalten kan ge en uppfattning om nylig exponering, och benvävnadsprov avspeglar närmast livslång exponering, avspeglar hårmineralanalyser situationen under de senaste månaderna.
Därtill måste man emellertid ta hänsyn till den ev frisättningen till blodet från benvävnaden, en faktor som kan drastiskt påverka helhetsbilden. Frisättningen från benvävnaden kan nämligen under vissa omständigheter åstadkomma höga blodhalter och akuta förgiftningssymtom, utan någon yttre exponering alls.
För att klarlägga de verkliga sambanden behövs alltså studier där samtidigt
- individernas exponering klarläggs och följs över tid genom olika mätmetoder för olika vävnadsslag
- exponering och frisättning av alla - inte blott enstaka - relevanta tungmetaller och ämnen beaktas, liksom inte minst individernas näringsstatus.
- den breda symtomvariationen beaktas
Någon sådan forskning har inte kunnat återfinnas, annat än som rena fallbeskrivningar, varav min egen, ovan, utgör blott en, och i brist på forskningsresurser rätt ofullkomlig. Möjligheten att i dag genomföra ens explorativa studier av detta slag tycks också närmast saknas, ens på nationell nivå. (Kanske bör man påminna om att enligt neurologspecialister saknas det inom sjukvården kliniska möjligheter att ens mäta och fastställa ev uranförgiftning, även där en tydlig symtombild föreligger, som t ex i mitt eget fall.)
Kan medicinska tester fastställa kronisk förgiftning?
Vi föreställer oss gärna bo i ett land med hög miljö-profil, för tillfället avspeglande sig i ”klimatambitioner”. Men förändringar i miljöpolitik avspeglar sig inte omedelbart i miljön, utan det finns många tröghetsfaktorer. Denna tröghet innebär att dagens jord, vatten och levande varelser avspeglar förhållanden långt tillbaka, inte blott dagens fromma riksdagsbeslut.
”Den genomsnittliga blodblyhalten hos personer som endast har en "bakgrundsexponering" för bly varierar avsevärt mellan olika områden; i de nordiska länderna är halten hos män i genomsnitt ca 0,4 umol/l. Nervsystemet och njurarna tycks vara de kritiska organen. Djurförsök indikerar att det inte finns något linjärt förhållande mellan blodblykoncentrationer och halter i nervsystemet.
Känsliga vuxna individer får potentiellt skadliga effekter på centrala och perifera nervsystemet samt njurtubuli vid exponeringar som motsvarar en genomsnittlig blodblyhalt i en grupp av exponerade individer på ungefär 1,5-2,0 umol/l.
Det förekommer också reproduktionseffekter. Troligen påverkas spermierna av blodblyhalter på 2 umol/l. Vidare är det troligt, att foster drabbas av icke-specifika effekter på nervsystemet vid till och med lägre exponeringar, troligen redan vid exponeringar motsvarande blodblyvärden på 0,5-0,75 umol/l hos den gravida kvinnan.
Det kan också förekomma en avsevärd blyexponering hos spädbarn som ammas. Vidare finns det vissa indikatorer på en svag effekt på blodtrycket vid motsvarande låga exponeringar” (Ur en opublicerad skrift från Nordiska Expertgruppen för gränsvärdesbestämning )
Vad dessa expertbedömningar lågmält uttrycker är alltså att den genomsnittliga ”bakgrundsexponeringen” enbart för bly i vårt samhälle (0,4 umol) ligger i närheten av den gräns där man kan räkna med neurologiska fosterskador (0,5 umol) . Dessa uppseendeväckande fakta har till viss del fått prägla arbetarskyddsbestämmelser (kvinnor i blyarbete), men knappast påverkat övrigt miljöarbete:
Utrymmet för ytterligare blyexponering via t ex dricksvatten, livsmedel eller andra miljöfaktorer, måste ju därmed biologiskt sett och för överskådlig tid vara noll. Ett högre gränsvärde kan inte rimligen motiveras utifrån biologiska utgångspunkter, utan måste i så fall rimligen avspegla ekonomiska eller politiska värderingar.
Detta innebär också att varje tillkommande exponering av andra tungmetaller - t ex uran, kadmium, kvicksilver osv - kommer att redan från början ha karaktär av ”kombinationsexponering”, något som forskningen också redan från början utfärdat brasklappar emot, och därmed rätteligen också borde ha uppsatt ett biologiskt noll-gränsvärde emot.
Underlåtenhet att begränsa blyexponeringen till noll får betalas med neurologiska skador hos uppväxande generationer, men skapar naturligtvis också en lönsam marknad för allehanda s k läkemedel och droger.
Förhållandet avslöjar också ihåligheten hos många mät- och diagnosmetoder, där individens provresultat jämförs med ett "referensvärde", som avspeglar "den vanliga nivån" hos befolkningen. Förfarandet har tillkommit för att man ska kunna identifiera t ex särskilt exponerade yrkesgrupper och har kanske sitt berättiigande i detta sammanhang. Men i kliniska sammanhang, där man söker identifiera och åtgärda individens hälsoproblem, är metoden mest ett sätt att slå blå dunster i ögonen på patienten. Den relevanta jämförelsegrunden för patientens testresultat är ju då en biologiskt oskadlig nivå, inte en vanlig nivå.
Varifrån kommer ”bakgrundsexponeringen” ?
Ur riksdagsdebatten för tjugofem år sedan:
"Enligt tidningsuppgifter används 150 000 ton fällningskemikalier i avloppen. Naturvårdsverkets beräkningar för 1979 visar att dessa kemikalier orsakade utsläpp i miljön med 35 000 kilo zink, 500 kilo koppar, 2 000 kilo bly och 50 kilo kadmium. Sedan 1979 har utsläppen ökat, men beräkningar saknas. Det finns tillgång till godtagbara kemikalier för avloppsrening med låga halter av tungmetaller, men i stället används huvudsakligen restprodukter från industrin som omvandlas till fällningskemikalier. De kemikalier som en industri förbjuds att släppa ut i avloppen hamnar alltså där ändå i form av renade kemikalier, tillverkade av en annan industri." (Andre vice talman ANDERS DAHLGREN (c) i riksdagsdebatt 1984 )
Tjugofem år senare fortgår rötslamspridningen från våra reningsverk över livsmedelsproducerande åkrar, . (Det kanske bör påpekas att rötslammet från reningsverken innehåller allt det som man inte velat direkt släppa ut i närbelägna vattendrag. ) Det låter fortfarande på samma sätt från riksdagens talarstolar:
" Slam från våra reningsverk är ett avfall. Det är en produkt av allt vi spolat ned i våra avloppssystem. Det kan vara läckor från dagvattensystem och kemikalier som används i reningsverkens egna reningsprocesser. Slammet innehåller miljögifter, riskabla tungmetaller, läkemedelsrester, hormoner och ett stort antal oidentifierade kemiska substanser? I arbetet med aktionsplanen pekar Naturvårdsverket på att det saknas underlag och på att man inte har all kunskap. Ändå kommer man till slutsatsen att det är förenligt med försiktighetsprincipen att återföra slammet till jordbruksmarken.? Herr talman! Att tillåta slamspridning går emot miljömålet Giftfri miljö. Naturvårdsverket pekar i sin rapport på att man ökar mängden kadmium som vi vet är skadligt redan på de nivåer som i dag finns i åkermark och en del livsmedel." /Rikdagens protokoll 2010, anf 293 av Jonas Eriksson, mp.
Det politiska engagemang som visades i riksdagen för tjugofem år sedan har alltså ännu inte ändrat på verkligheten, utan möjligen på allmänhetens föreställning om verkligheten, dvs skapat en föreställning om Sveriges "miljöprofil" och rena åkrar. Endast Sverige svenska krusbär har.
Under lång tid har vi alltså i detta land - till följd av eller trots våra påstådda ”miljö-ambitioner” - spritt ut tonvis av de gifter som i dag kan ligga bakom vårt moderna sjukdomspanorama. Vad sedan gäller t ex kvicksilveramalgam i tandvården, kvicksilver i vacciner, läkemdelsrester i vatten osv, ligger på samma sätt identifierbara ekonomiska intressen samt politiska och byråkratiska godkännanden bakom. Stilenligt är att när sådana ämnen återfinns i grundvattnet så är det - som tidigare påpekats enligt gällande regelverk - den enskilde brunnsägarens ansvar att uppdaga och åtgärda detta (på samma sätt som det t ex blir de enskilda föräldrarnas sak att hantera sina barns neurologiska handikapp. Samhälleliga problem övervältras gärna på den enskilde, där det är politiskt möjligt)
Sambandet mellan folkhälsa och tungmetallexponering fördunklas därför gärna av den politiska och byråkratiska apparat som iscensatt och godkänt detta scenario. Den fortsätter med detta än i dag genom t ex omotiverade och generösa gränsvärden samt genom att man helst pratar om något annat. Den politiska viljan tycks under de gångna tjugofem åren ha förskjutits från att vilja identifiera och förebygga problem till att förvirra och sudda igen spåren.
I klartext betyder det också att relevant forskning på detta tema även i framtiden kommer att sakna finansiering, att medicinska verktyg och verksamheter som arbetar utifrån detta perspektiv kommer att saknas eller motarbetas ( minns t ex Amalgamenhetens korta historia ). I stället kommer allsköns politiskt korrekta och potentiellt lönsamma hypoteser om genetiska sjukdomsorsaker och lovande kemiska läkemedel att styra anslagstilldelningen. ( Exempel på politiskt korrekt tillrättalagd och därmed acceptabel forskning kan vara hur man kan ta fram (och patentera?) växtslag med begränsat tungmetallupptag ur förorenad odlingsjord, eller vilka gener hos barn som påverkar deras upptag av eller förmåga att stå emot kvicksilverförgiftning, osv. )
Den praktiska kunskap som går ut på hur man ska undvika, uppdaga och behandla sådan förgiftning, får ske i skymundan, på privat initiativ, i akademiska bakvatten och inom den medicin som kallas alternativ, dvs bedrivs ofinansierad av skattemedel och utan myndighetsgodkännande.
Slutord
Den enskilde har alltså all anledning att själv sätta sig in i de faktorer som påverkar hans miljö och hälsa, samt själv pröva de argument och vägar som finns. Att lita till auktoriteter och lugnande försäkringar kan ha ett högt pris.
Sprid gärna denna min berättelse till dem du tror har användning för dem, dvs till bl a
- enskilda brunnsägare
- boende i uranområdena (Se kartorna!
- personer med t ex oförklarliga neurologiska symtom eller barnlöshet
- journalister, politiker och andra som kan hjälpa till att sprida insikt om riskerna ovan
Den kan omgående rädda liv!
Kan den dessutom på sikt bidra till en ge den offentliga hälso- och sjukvården en reellt ekologisk inriktning, vore det en nåd att stilla bedja om. Troligare är dock att en sådan nåd kommer man att krafitigt och uthålligt få kämpa för.
Några enkla lärdomar
- Skaffa dig kunskaper om dina livsmedel och ditt dricksvatten: Begär fullständiga testresultat från din kommun eller vattenleverantör, eller beställ egna. Lita inte på allmänna omdömen, särskilt inte andras! Testa även om och efter det att du installerat vattenrenare!
- Lär känna din bygd, särskilt om du förlitar dig på lokalt odlade livsmedel
- Var skeptisk mot gränsvärden, ta reda på vad som ligger bakom!
- Var vaksam på förändringar i hälsotillståndet hos dig själv, husdjur och grannar!
- Skaffa dig egna kunskaper, lita inte på påstådda auktoriteter!
Trädet 13/11 2010
Ulf Brånell
PS. Har du läst ända hit och anser artikeln värdefull för din del får du gärna bidra till SIEMs verksamhet med ett valfritt belopp, inbetalat på bg 5306-3467.
Andra artiklar och litteratur
Om läkemedelsrester i dricksvatten
Om spridningen av kadmium mm från rötslam till matjord och grundvatten
Om Parkinsons sjukdom och tungmetallförgiftning
Om hormonstörande ämnen i vår miljö.
Text: Ulf Brånell
Håranalys som hjälpmedel.
Om håranalys som testmetod
http://www.traceelements.com/docs/Hair%20Mercury%20Testing.pdf
http://www.traceelements.com/docs/Hair%20Tissue%20Mineral%20Analysis%20-%20Fact%20and%20Fiction.pdf
-----
Andra intressanta länkar
http://www.sgu.se/sgu/sv/samhalle/miljo/Geomedicin.html
http://curezone.org/forums/am.asp?i=1666669
http://newsbuster.com/Pages/content/texas-officials-covered-up-dangerously-radioactive-tap-water-for-decades.html
-------------------
Ni som följt vår artikelserie Döden i Brunnen på Alternativjournalen kan nu få rabatt när ni beställer er egen vattenanalys på http://www.brunnsvatten.se
Information om inlämningsställen, provtagningsinstruktioner mm finns på hemsidan. Tänk också på att det behövs en svensk adress till beställaren för att kunna skicka ut provtagningsmaterial och fakturan. Ange koden MOTGIFT i kampanjkodsrutan så får ni ytterligare 100:- i rabatt på det redan hårt rabatterade priset!