Lusen och Cartesius

Upplysningstidens kanske mest kände och berömde filosof - Cartesius - är kanske mest känd och berömd för sitt bevis för ”jagets” existens: ”Cogito - ergo sum” - dvs ” jag tänker - alltså finns jag”. Såväl denna tes som dess berömmelse visar djupet av vår civilisations okunnighet och tankeoförmåga, måhända måste t o m vår existens ifrågasättas. Ty i grunden utgör detta bevis bara en ordlek: Jämför gärna med påståendet ” Det regnar - alltså finns ”det” !? ” Vilket jävla ”det”? Och följaktligen: - vilket jävla ”jag”?

En förnimmelse av regn eller en förnimmelse av tänkande utgör inget bevis för existensen av något annat än just denna förnimmelse. Att vi tillskriver tänkandet ett ”jag” eller regnandet ett ”det” är språkliga konventioner utan teckningsrätt för verkligheten. Skulle vi ta alla talesätt och språkliga påhitt som bokstavliga sanningar vore vi sannerligen illa ute ( jmf ”en hjärtlös person”, ”en saftig historia” osv.)

Naturligtvis kan man rycka på axlarna åt gamla filosofer och deras tankekrumbukter. Men som vi påpekat tidigare vilade mycket av upplysningstidens tänkande på konflikten mellan kyrkan och vetenskapen. Det vi i dag uppfattar som vetenskap har sina rötter och grundpålar nedkörda i denna intellektuella mylla (för att inte säga dynga). Resultatet blir bl a att vår nutida sk vetenskap ständigt kör fast vid konstgjorda gränser, och ständigt hamnar i cirkelresonemang, onödigtvis begränsar vårt vetande och förvandlar oss till större idioter än vad vi skulle behöva vara.

Den erfarenhetsbaserade, empiriska, vetenskapens hårdvaluta än i dag är opartiska och objektiva observationer av verkligheten. Vad en observation är , brukar överhuvudtaget inte definieras i vetenskapliga sammanhang, utan tas för givet: sinnesförnimmelser, något ”man” kan se, höra, mäta, känna, osv. Vid behov och oenighet kan man ibland hyfsa detta begrepp till att avse t ex systematiska och välförberedda observationer ( vilket t ex behändigt utesluter studier av spontant uppdykande fenomen t ex UFO, mirakler, storsjöodjur, snömän osv) av skolade observatörer (vilket utesluter vanligt folk från att göra anspråk på vetande). Med tillräckligt många sådana observationer bakom sig, kan man med sannolikhetslärans hjälp förutse sannolikheter även för framtida observationer, anser man. Och simsalabim tror vetenskapen sig kontrollera verkligheten.

Pyttsan.

Stolleriet ligger bl a i att en observation per definition inte kan vara opartisk och objektiv, förnimmelsen kan inte lösgöras från den som förnimmer, tänkandet kan inte lösgöras från tänkaren, så som Cartesius ordlek förutskickar, lika lite som ”detet” kan skiljas från ”regnandet”. Den syn som i dag anses vetenskaplig försöker emellertid avskilja observatören från sina observationer, trots att studiet av observatören ofta skulle ge mer kunskap än studiet av hans observationer.

En ögonöppnare för min egen del var när jag under sextiotalet läste en skildring av RD Laing där en psykiatriker undersöker en schizofren patient inför ett audiotorium . Jag citerar ur minnet: ”Se hur han inte reagerar när jag sticker en nål i pannan på honom, se hur han stannar när jag ställer mig i vägen för honom, hur han håller kvar sin hand i luften när jag lyfter den åt honom.:..allt detta tyder på att...” RD Laing vänder snabbt på synsättet för att lägga fokus på psykiatrikerns beteende : ” Se hur han sticker nålar i patientens panna, hur han hindrar hans rörelser, hur han behandlar hans kropp som om det vore ett dött föremål....allt detta tyder på att....”

Med RD Laings ögon kan man alltså ifrågasätta vem som är mest normal eller onormal, om nu denna fråga skulle vara den mest angelägna i sammanhanget. Men han visar också att i en given situation är vad som ska observeras, tolkas och bedömas ingalunda självklart eller opartiskt.

Att insamlande av observationer - utan beaktande av observatören - skulle leda till objektiva sanningar och kunskap är också mer än lovligt befängt. Skillnaden mellan olika observatörer är nämligen väl så stor som mellan vad som kan observeras

För en lus på en tjärsticka finns endast två riktningar: framåt eller bakåt, detta är den värld som finns. Andra dimensioner - höger och vänster, uppåt och nedåt - är för lusen irrelevant metafysik och obevisade spekulationer. Han kan inte observera dem, har inte lärt sig observera dem, är inte utrustad för att göra det. För den mask som krälar på marken finns förutom framåt och bakåt även höger och vänster, möjligen nedåt, men inte uppåt. Han saknar förmåga att observera det som kommer uppifrån, fågelnäbben kommer alltid ”som en blixt från klar himmel”. Maskarnas ornitologi är läran om oförklarliga katastrofer.

I våra ögon har många varelser på så sätt inskränkt observationsförmåga. Samtidigt finns andra som har en observationsförmåga som är överlägsen den mänskliga - av ultraljud, magnetism, mörkerseende, doftförnimmelser, osv. Vilken av dessa miljarder observatörer har alltså ”den rätta” verklighetsbilden? Är alltså ”sanningen” helt i händerna på vem som godkänns som observatör?

Kan vi vara säkra på att vi inte själva - i likhet med lusen på tjärstickan - rör oss och gör våra observationer inom endast ett fåtal dimensioner i en värld med många fler? Kan vi ens vara säkra på att alla individer har samma begränsningar? Självfallet inte. Den ”objektiva och opartiska observationen” är alltså en fiktion, ibland praktiskt användbar, men ingen bild av verkligheten eller sanningen.

Obseratörens föreställning om sig själv är alltså en omistlig del av observationen. Har han ingen föreställning om att något finns att observera, eller tror sig själv sakna förmåga att observera detta, så blir det heller inga observationer. Tragiska exempel finns, t ex där barn med oförstörda ögon vuxit upp isolerade med blinda föräldrar, och därmed aldrig lärt sig använda sin synförmåga.

En observatör utan acceptans för okända dimensioner och för sin egen oförmåga är likt lusen på tjärstickan pateteisk och desorienterad, men försöker ofta likväl påtvinga alla andra sin egen syn: - att inget annat finns att observera än vad hans egen självuppfattning medger. Dagens vetenskap, grundad på cartesianska principer, låter lusen på tjärstickan vara normbildande, och har som målsättning för sin utbildning att förvandla eleven till en sådan ”skolad” observatör. Det bedrövliga resultatet återfinner vi i form av rumpnissar.

Det är alltså hög tid att vetenskapen börjar förverkliga åtminstone den första delen av Cartesius dogm: Cogito.