Medicinska Skygglappar

Forskning har tidigare visat att social isolering ökar risken att dö i förtid med hela 50 procent. Nu har amerikanska forskare hittat den biologiska förklaringen. Den som lider svårt av ensamhet eller social utstötning får mätbara reaktioner i det inflammatoriska systemet, visar experiment som forskare vid University of California har gjort. Det kan i sin tur leda till sjukdom.....

-Ungefär 50 procent av sjukskrivningarna rör saker som vi i dag inte har någon biomedicinsk förklaring till, ryggont, nedstämdhet och så vidare. Begreppet ensamhet är väldigt överrepresenterat bland dem som drabbas av de här sjukdomarna. Så det finns all anledning att tro att det här kan hjälpa oss att få en god förklaringsgrund och en terapiutveckling omkring detta, säger Martin Ingvar.

http://svt.se/2.108068/1.2097001/darfor_blir_ensamma_oftare_sjuka

Martin Ingvars kommentar visar i ett nötskal hur den moderna medicinen är en del av problemet, inte en del av lösningen till det moderna sjukdomspanoramat. Ensamhet ska botas med kognitiv beteendeterapi, utövad av professionella och legitimerade utövare, eller måhända med biokemisk manipulation osv, så lyder dess budskap.

Att det moderna medicinska paradigmet och arbetssättet i sig skapar isolering och ensamhet för att inte säga häxjakt på enskilda och s k riskgrupper berörs inte med ett ord. Den vita moderna sjukhussalen med prydliga drivbänksrader av slangförsedda patienter kan ställas mot den miljö som fortfarande ibland kan ses i länder med mer traditionell social struktur - där patienten omges av ett myller av bekymrade släktingar, vänner och bryllingar, alla ivrigt förmedlande sina bekymmer, omsorg, kärlek och uppskattning av den sjuke. (Jämför t ex http://www.firethegrid.com/eng/story.htm )

Vad som är mest eller minst hälsosamt kan och får alltså nu äntligen diskuteras. (Själv tillhör jag den generation som första gången mötte min fader genom att väl inlindad på bestämda tider uppvisas genom en glasruta på BB, något som avspeglade dåtidens uppfattning om vad som var en korrekt avvägning mellan sociala och hygieniska krav ).

Behovet av uppmärksamhet är medfött och livsviktigt. Den unge - människa eller djur - som hamnar utanför föräldrarnas/gruppens omedelbara uppmärksamhet riskerar att snabbt falla offer för rovdjur, förolyckas eller svälta ihjäl. En rad inbyggda instinkter och reflexer - hos ungar och vuxna - söker garantera att var och en blir sedd och själv också ser de andra. Men dessa (skrik, gnyn, sprattel, leenden, igenkännings- och omvårdnadsinstinkter osv ) kan dock sättas ur spel, genom olika skygglappar: Kattmamman släpar den överlevnadsoduglige ungen åt sidan, det försummade barnet blir så småningom apatiskt och vissnar bort, osv. Och ungens rädsla för att bli övergiven lever kvar hos den vuxne, även om den med åren blandas med allt fler andra erfarenheter, och omsätts i bestående, ofta livsvariga, sociala mönster och relationer.

Åtskilliga av dessa primära band mellan medlemmarna i en grupp eller flock samspelar intimt med biologiska mekanismer. Beröring, aggressioner och attraktioner samspelar med inre hormonella signalsystem, som också har påtagliga konsekvenser för vår mentala och fysiska hälsa. Att bedöma vad som är en "frisk" eller "sjuk" hormonbalans hos individen utan avseende på hans/hennes grundläggande existensiella och sociala situation, utsatthet, trygghet osv, är inte rimligt och möjligt (utom inom medicinen förstås). Om alla alltid skulle ha samma hormonnivåer skulle hormonsystemet sakna biologisk funktion. Och att subtila hormonella signaler kan samordna individerna i en grupp finns många exempel på bland människor och djur ( så som när samlevande kvinnor synkroniserar sin mens-cykel, eller när betahannar förvandlas till alfahannar när den förra alfahannen försvinner osv ) .

Sedan länge har vi vetat att individens sociala ställning /varav den ekonomiska är en del / starkt samvarierar med hälsotillstånd och förväntad livslängd. Fattigdom skapar sjukdom och sjukdom skapar fattigdom. "Samhällets" synliga värdering av individen anger hur önskvärd han/hon är - eller omvänt : hur önskvärt det är att han inte tar upp plats - och osynliga hormonella och biologiska mekanismer omsätter detta i den enskildes liv, hälsa och död.

Vår benägenhet att reagera på sociala faktorer med immunreaktioner och inflammation är alltså inte något principiellt oväntat. men har en pedagogisk udd: Allt större uppmärksamhet riktas numera mot kroniska inflammationer och autoimmuna tillstånd, som tycks ligga bakom allt fler kroniska tillstånd; åderförkalkning, diabetes, reumatism för att nämna några. Till en del kan dessa naturligtvis misstänkas ha en bakgrund i yttre miljöförstöring och genetik. Men därtill har axiomet varit att detta i grunden är s k livsstilsberoende tillstånd, åstadkomna genom slapp moral och undfallenhet mot det moderna livets frestelser, vilka bäst motverkas genom sunda tankar, sund kost, och motion och i slutänden kanske bromsmediciner. Detta axiom har omsatts i såväl entreprenöriella som politiska projekt - allt från Viktväktare och Friskis och Svettis - till KBT-personal och hälsocoacher inom den offentliga vården.

Men alltför ofta finner man att den enskildes "livsstilsförändringsprojekt" kommer av sig redan på ruta ett. Värken och vikten omöjliggör motionen, salladsbladsdieten förstärker bara känslan av utarmning och utestängdhet från måltidsgemenskapen, medicinerna känns nödvändiga för att dämpa symtomen men ökar förgiftningen. Endast de med stark support från omgivningen, eller som lyckas finna en ny och stödjande omgivning, lyckas då ens lämna startblocken.

"Livsstilskurerna" kommer på så sätt att utgöra en selektionsmekanism i stället för en kur - de som saknar eller misslyckas med att finna en stödjande social omgivning sållas snabbt bort. Hälsocoachen blir då ett surrogat, oftast otillräckligt, för den sociala uppskattning och stöd man skulle behövt. Den enkla statistiken bekräftar oftast att livsstils-förändring kan ge bättre hälsa, men frågan om det är kosten eller vännerna som utgör den mest hälsosamma faktorn förblir som regel obesvarad.

Att t ex sjunga i kör, ha sällskapsdjur, välfylld bankbok, få hyllningsruna och förtjänstmedalj, lyckligt äktenskap och högre utbildning - vilket värde har det egentligen för livskvalitet och -längd i jämförelse med den dagliga promenaden, golfrundan, fiberrika grönsaker, LCHF-kosten, vitaminpillren, yogaövningarna eller avslappningsCD:n - eller t ex med mammografin, blodtrycks- och blodfettskontrollen och PSA-provet? Knappast någon kan i dag uttala sig med säkerhet runt detta - de erfarenheter vi har kommer från betydligt grövre statistiska analyser, som rätt ofta kan översättas till att "det är bättre att vara rik och frisk än att vara fattig och sjuk". En hälsovård värd namnet borde naturligtvis inte sväva i sådan okunskap, i synnerhet om dess resurser används på sätt som kan misstänkas förvärra snarare än förbättra folkhälsan, och att till råda på eländet prioritera helt fel grupper och helt fel åtgärder.

Därmed vidgas den nödvändiga hälsopolitiska diskussionen ytterligare: Ännu måste man ständigt kämpa hårt för att vidga den kemisk-fysikaliska apparatsyn som helt dominerar det offentliga perspektivet och resursfördelningen, till ett holistiskt synsätt där kroppens olika organ och funktioner hos en individ faktiskt hänger ihop och tillhör en samordnande kroppsinnehavare. Men även denna vidgning är djupt otillräcklig inför insikten att den kanske mest avgörande faktorn för individens hälsa, livskvalitet och -längd utgörs av hans position och funktion i den sociala omgivning och samhälle han lever i. Det är hög tid att avlägsna de medicinska skygglappar som hindrar oss att se och hantera detta på ett intelligent sätt.

Frågorna ovan verkar kanske abstrakta och svårfångade, men har konkret och ofta rent brutal innebörd:

- Är det meningsfullt att söka förmå änklingen Olle, 72, att lämna sitt gamla bastu- och öl-gäng, till förmån för ensamma joggingturer, magra hälsopannkakor och ständig bevakning av blodtrycks- och -sockermätaren?

Är verkligen ett individuellt undersökande, diagnosticerande, riskbedömande och förebyggande - vilket syftar till att lyfta ut vissa individer ur den livsstil och gemenskap de sedan många år delat med sin omgivning - det bästa sättet att omsätta kunskaperna om människors hälsa till praktiska åtgärder? Eller riskerar man att därmed skapa horder av oroliga, osäkra, hälsofixerade och alltmer isolerade patienter utan att nämnvärt kunna påverka deras "prognos" i positiv riktning, därför att avgörande sociala och ekonomiska faktorer verkar i en annan riktning än den man tänkt sig ?
 

Skriv kommentar

Namn/signatur: