Naturlekare ligge ogill?

Bedragare finns inom alla områden, naturligtvis även inom alternativmedicinen. En s k naturläkare har i Borås nyligen dömts till flerårigt fängelsestraff. En del av det som läggs naturläkaren till last är ostridigt klandervärt, och förtjänar här ingen kommentar. Av det som tas upp i åtal och TT-referat finns dock ett par punkter av stort allmänt intresse:

”Tingsrättens bedömning är att mannen lurat de hjälpsökande med sina påståenden om att han kunde bota, eller i varje fall lindra, deras sjukdomar. ”

Denna beskrivning av naturläkarens brott kräver en djupare analys:

Skolmedicinen anger i dag grunden för alla offentliga resonemang omkring hälsa och sjukdom. Oavsett sin egen uppfattning måste den enskilde alternativmedicinaren ofta använda sig av dessa medicinska resonemang och dess terminologi för att kunna göra sig förstådd hos patienten, som ju i regel är väl inskolad i detta, men obekant med alternativmedicinska sätt att tänka och resonera.
En del av detta medicinska paradigm är beskrivningen av den medicinska processen i termer av t ex sjukdom, undersökning, diagnos, behandling, botande, osv, och som en ensidigt av läkaren kontrollerad process.

Skolmedicinens traditionella målsättning brukar anges som ”först och främst bota, och om detta inte går så lindra, och om inte heller detta är möjligt så i vart fall trösta”. När väl detta tankesätt slagit rot hos patienten kommer han ofta att själv kräva snabba, radikala botande åtgärder. Till detta bidrar så klart att åtgärderna ofta finansieras av det allmänna, inte av patienten, samt en ofta förskönande marknadsföring av de medicinska åtgärderna. Det öppnar ett slagfält för medicinska Pyrrhus-segrar, varigenom i realiteten kostsamma, riskabla och osäkra åtgärder i syfte att till varje pris ”bota”, ofta föröder möjligheterna att (i ett något senare skede) lindra, och i alla händelser till att trösta. Ofta blir patienten genom den medicinska processen redan från början så uppskrämd att han blir närmast otröstlig.

Att ” ..mannen lurat de hjälpsökande med sina påståenden om att han kunde bota, eller i varje fall lindra, deras sjukdomar. ” är alltså inte unikt för den aktuella naturläkaren. Motsvarande ”lurendrejerier” sker ständigt inom den offentliga medicinen, utan att någonsin leda till åtal, här kallas uteblivna resultat för ”misslyckanden”, inte bedrägerier. Eftersom man här ofta använder sig av såväl knivar, strålkanoner och gifter i sina försök att bota, lämnar man dessutom inte så sällan patienten i sämre skick än han tog emot honom.

Den alternativmedicinare som använder ”bota-lindra-trösta”-paradigmet riskerar dock att sticka huvudet i snaran, vilket Borås-fallet visar. Om patienterna faktiskt blivit botade eller fått lindring skulle det vara omöjligt att tala om att de blivit ”lurade”, och därmed skulle åtalet ha fallit. Men misslyckande att ”bota” leder alltså till bedrägeriåtal, bl a eftersom det finansieras av patienten och inte av skattebetalarna (och därmed tillfogar patienten ekonomisk skada).

Vem gör egentligen vad?

Den traditionella beskrivningen av den medicinska processen är emellertid problematisk : En språkanalys av satsen ”Kalle botar Emma” , säger att Kalle= aktivt subjekt, ”botar” = predikat, dvs handling, ”Emma”= passivt objekt, den som är föremål för botandet.

Är kunna = göra ?

Det straffbara i naturläkarens beteende är alltså att han ”inte botat” patienterna, noga räknat ställs han till svars för en utebliven handling, ett löfte att bota, vilket inte infriats. ( Emellertid finns även här åtskilliga luckor i resonemanget: Innebär t ex ett påstående om att ”han kunde bota” verkligen en utfästelse om att botande äger rum i varje enskilt fall? Jmf ”Staffan kan hoppa 2.28 i höjd” (men gör han verkligen det varje gång han hoppar?)

Kan Kalle straffas för vad Emma gör?

Den åsyftade biologiska processen - till skillnad från den medicinska - innnebär emellertid att ”Emma tillfrisknar”, varvid Emma hux flux ses som det aktiva subjektet. Emmas uteblivna tillfrisknande ses då - i vart fall delvis - som resultat av något som hon själv styr över. Om Emma inte tillfrisknar då har botande inte skett, dvs Kalle har inte botat.

Problemet blir ännu tydligare om vi byter ut begreppet ”bota” mot begreppet ”lindra”. Här är det uppenbart att det är Emma själv, som ensidigt avgör om hon upplever någon lindring eller ej. Enbart den s k placeboeffekten kan enligt många undersökningar lindra smärta och lidande i betydande omfattning Eftersom lindring kan uppnås via många olika vägar, och de flesta förutsätter Emmas aktiva medverkan, borde det vara omöjligt att tillskriva endast Kalle skulden för Emmas uteblivna lindring. ( Detsamma gäller i än högre grad begreppet ”trösta”)

Kan Kalle veta vad han gör när han gör det?

”Bota-lindra-trösta”-begreppen är därmed lömska: dels är frågan om vem som egentligen är subjekt och objekt oklar, dels klassificeras Kalles handlingar utifrån dess resultat, vilket kanske framgår först långt senare. Kalle kan vid olika tillfällen utföra exakt samma handlingar: i ena fallet har han ”botat” någon, i andra fallet har han inte gjort det. När Kalle är involverad i sin handling kan han inte med säkerhet veta resultatet i det enskilda fallet, resultatet kan visa sig först långt senare.

Detta är inte unikt i den juridiska världen: En grov misshandel kan förvandlas till ett mord, om offret dör, även långt i efterhand, men mordåtal förutsätter i vart fall att förövaren hade avsikt att döda i den stund när han misshandlade. Men om avsikten kan fastställas, då kan den såväl fälla som fria.

I ”bota/lindra/trösta”-fallen finns dock ingen koppling till Kalles avsikter, och han kan alltså inte ens under det att behandlingen pågår veta om han ”botar/lindrar/tröstar” eller inte, resultatet får han möjligen veta senare. (Kalle kan ju t o m tänkas bota, lindra eller trösta Emma, utan att han ens själv är medveten om det eller har detta för avsikt!)

Kan man straffas för att inte ha botat?

Detta ställer den juridiska bedömningen inför närmast olösliga problem: Kan Kalle alltså ställas till ansvar för handlingar som han inte vet om han begår eller underlåter, och där det är andra personers / patientens, anhörigas, andra behandlare hos vilka patienten går osv/ aktiviteter som avgör om han begått dem eller inte. Detta torde strida mot de allra mest elementära rättssäkerhetsprinciper.

Någon analys av detta slag är svår att återfinna i referaten. I grunden ligger emellertid en verklighetsfrämmande beskrivning av den medicinska processen, som om den vore ensidigt kontrollerad av behandlaren/läkaren. Denna beskrivning ligger i sin tur till grund för en rad av läkarskrået omhuldade medicinska myter, på vilka såväl samhällsinstitutioner som s k vetenskap vilar. Priset för denna mytologi får betalas av såväl patienter som skattebetalare och alternativmedicinare, men också i enstaka fall även av utsedda syndabockar inom och utom de medicinska skråen

------------

I gamla Västgötalagen stadgades att ”lekare ligger ogill” Någon form av rättsäkerhet bör dock i dag gälla även naturlekare, så att de på förhand kan veta om den handling de tänker företa sig är straffbar eller inte.

Självklart kan naturläkare - liksom andra - begå klandervärda och straffbara handlingar, och böra straffas för detta. Men det bör ställas större krav på den juridiska beskrivningen av dessa klandervärda handlingar, än f n. Det intryck man får är att domstol och massmedia - med ledning av den s k naturläkarens övriga försyndelser, bl a sexuella trakasserier - bestämt sig för att karln är en bedragare, och att därmed även hans misslyckanden att bota patienterna utgör bedrägerier, dvs att handlingens straffbarhet beror på vem som utför den. Även detta strider mot uppenbara rättsgrundsatser.

I ett samhälle som påstår sig vara fritt gäller principen att det som inte är uttryckligen förbjudet är tillåtet. Det är alltså angeläget att åstadkomma en hållbar beskrivning av den medicinska processen, så att behandlaren /och hans patient/ på förhand kan veta om det han tänker göra är förbjudet eller inte. Den traditionella beskrivning som vilar på en verklighetsfrämmande sjukdomslära och föreställningen om behandlarens ensidiga och totala kontroll av processen är användbar endast för godtycklig inkvisition, men inte för rättsskipning.