Mitt livs första blogginlägg

Ja, på sätt och vis skriver jag historia nu. Det unika ligger inte i att skriva blogginlägg, utan det anmärkningsvärda är snarare att jag hittills i mitt snart 33-åriga liv (var tvungen att tänka efter lite där) aldrig bloggat. Snacka om att vara ute. Men nu är jag inne!

Det är en stor ära för mig att få blogga på Alternativjournalen, sida vid sida med så många kända personligheter. Om inte Kloka gubben frågat chans på mig hade jag nog aldrig kommit mig för… Tack Ulf!

Jag vill börja med att berätta lite mer om min bakgrund och mitt radikala ställningstagande mot vacciner. Jag har tre barn; Saga, Sigrid och Hugo. Flickorna fyller fem respektive tre år i maj, och Hugo blir ett på skärtorsdag. Av dem är det tyvärr bara Hugo som är helt ovaccinerad. Jag har nämligen fått lära mig den hårda vägen vad vacciner ställer till med. En gång i tiden var också jag vaccintroende, och trodde att jag gjorde vad som var bäst för min äldsta dotter. Punktligt fick hon sina vacciner som ingick i det nationella vaccinprogrammet, vilket innebar tuberkulosvaccin på BB, Pentavac (difteri, polio, stelkramp, kikhosta och HiB) vid 3, 5 och 12 månader samt MPR-sprutan vid 18 månader. Efter MPR på hösten 2006 var Saga sjuk hela vintern – det ena avlöste det andra och stackaren hostade tills hon spydde stup i kvarten. På försommaren, då hon äntligen tycktes frisk från alla ihållande infektioner, upptäckte vi en stor knöl på hennes bröstkorg. Och det var här familjen Karlströms mardrömslika berg- och dalbana började. Det är som ni säkert förstår en lång historia, och jag gör det lätt för mig och hänvisar er hit för att läsa en kort sammanfattning av mardrömmen.

Det jag vill skriva lite mer om är mardrömmens efterdyningar. Det var nämligen så att ingen enda läkare eller annan som var inblandad i Sagas sjukdomshärva någonsin ursäktade sig, beklagade misstaget eller talade om för oss att vi har rätt till skadestånd. Vi var ju naturligtvis överlyckliga och – konstigt nog – tacksamma över att Saga inte hade cancer utan ”bara” en biverkning från Calmettevaccinet. Det var bakom denna ridå som också vitrockarna gömde sig. De var lika glada de! Vem kom väl på i denna fröjdens stund att börja anklaga någon, ifrågasätta systemet eller avkräva skadestånd? Och då fanns det ju ingen orsak för läkarna att släta över fadäsen heller, eftersom någon sådan inte tycktes existera.

Ett par veckor efter att vi kommit hem från Uleåborg började jag dock ilskna till, och ringde upp överläkaren för att fråga hur i allsin dar de kunde göra en sådan feldiagnos med sådan tvärsäkerhet. Var det första gången de stött på ett dylikt fall? ”Neeej, inte alls!” försäkrade den finska läkaren lugnande. På detta vis ville hon släta över vårt fall, men jag anser att hennes ”lugnande” svar hade precis motsatt effekt. Jag var inte tillräckligt stark och påläst då att ställa henne mot väggen, och situationen försvårades av att jag inte fick använda mitt modersmål. Så många frågor förblev obesvarade. Och jag, min dumskalle, trodde att det blott och enbart var detta vaccin mot tuberkulos som uppenbarligen kunde ha farliga biverkningar… De andra vaccinerna var naturligtvis säkra och effektiva – det vet man ju. Det har man ju lärt sig och vuxit upp med. Vacciner räddar liv och detta var bara ett tillfälligt misstag som berodde på att den inhemska produktionen upphört och man därmed blivit tvungen att importera ett danskt tuberkulosvaccin som visat sig ge mycket biverkningar. Den förklaringen tillfredsställde mig med råge, och så gick jag och tog första Pentavac åt lillasyster Sigrid. Ja. Ni läste rätt. Hur dum får man bli?

När vi var på rådgivningsbesök hösten 2007 tyckte hälsovårdaren att det kunde vara en bra idé att ge Saga influensavaccin. För att säkerställa sig om att inga kontraindikationer förelåg med tanke på hennes reaktion mot Calmettevaccinet ringde hälsovårdaren upp Institutet för hälsa och välfärd (THL). Lustigt nog satt THL-tanten som svarade med Sagas papper framför sig! Hon sa att de aldrig kunnat föra in biverkningsrapporten i systemet eftersom anmälan saknade underskrift från föräldrarna! Detta var många månader efter att vi varit i Uleåborg! Ingen hade begärt våra underskrifter på någon biverkningsrapport. De hade tydligen varit vänliga nog att göra en anmälan från sjukhuset, men förbisett den lilla detaljen att be oss underteckna hela pappret. Med flit? Ja det lär ingen få veta. Om inte jag varit så idiotisk att jag funderat på influensavaccinet är det möjligt att detta aldrig uppdagats, och Sagas vaccinskada hade aldrig förts in i något register.

Vi fick pappren per post och kunde skriva under dem. Och där kunde historien ha slutat. Och jag kunde ha fortsatt vaccinera Saga och hennes lillasyster lika blint troende på våra självutnämnda förmyndare. Det var inte förrän jag fick ett brev med en förfrågan om jag ville placera Sigrid i en testgrupp för vattkoppsvaccin som varningsklockor började ringa. Forskningsinstitutet frågade bokstavligen om jag kunde upplåta mitt barn som försökskanin! Och till råga på allt för en fullständigt ofarlig barnsjukdom! Då fattade jag luren och ringde en näringsterapeut som jag hade förtroende för. Och hon blev arg. Och avrådde mig å det bestämdaste. Hon sa några raka ord om vacciner och jag blev alldeles förfärad och ville veta mer.

Samma dag inhandlade jag boken Friskare barn av Peter Wilhelmsson. Och den natten satt jag uppe och grät. Ju mer jag läste, desto mer förfärad blev jag. Det kändes som om mattan drogs bort under mina fötter och allting snurrade framför ögonen. Jag var grundlurad! Hela mitt liv hade jag gått på en nit! Ni vet den där filmen som handlar om en man som hela sitt liv deltar i en dokusåpa utan att veta om det? Kan inte komma på namnet nu. Men i alla fall, filmen slutar med att han öppnar dörren till den riktiga världen, och kliver ut från den iscensatta värld där han bott och levat hela sitt liv under överinseende av alla andra. Utan att han själv vetat om det. Så kände jag mig den där natten. Ridån drogs undan för mina ögon och jag insåg vilken idiot jag varit. Jag hade låtit mig manipuleras, jag hade spelat med som en nickedocka naivt troende att myndigheterna värnar om medborgarnas bästa.

Jag visste på en gång, att detta var något jag ville jobba med. Flera måste få veta! Jag skulle aldrig kunna leva med mig själv om jag inte bidrog med att sprida den information som jag nu fick veta alldeles för sent. Tänk om något barn i min närhet skadades och jag hade kunnat förhindra det genom att berätta om vaccinernas risker? Men jag måste få mera kött på benen. Så jag började läsa. Allt jag kom över. Först nu insåg jag vidden av Internet och vilka fantastiska möjligheter till kunskapsspridning det erbjuder. Och när jag så tog lappen från munnen i somras, då historien om Saga publicerades i två lokaltidningar, fick jag även bli varse alla rumpnissar som vägrar ta till sig information. Detta är för mig oförståeligt – hur i all världen anser man sig ha råd att inte lära sig mer om vacciner? Det handlar om de egna barnens liv! Bokstavligt talat!

Nu förstår jag lite mera varför det ofta råder en inbyggd motvilja att som förälder ta till sig information om vaccinernas enorma skadeverkningar. Det smärtar nämligen att inse att man tillfogat sina barn potentiell skada. Det är skönare att inget veta. Enklare att bara följa med strömmen. Tacksammare att inte behöva försvara sitt avvikande förhållningssätt. Och tryggare att veta att barnen inte kan bli sjuka – de är ju skyddade tack vare vacciner… Så tror man och det är och förblir mångas förbannelse.

Men det är ännu mer smärtsamt att med egna ögon tvingas beskåda sitt eget vaccinskadade barn. Att se detta oskyldiga barn lida, för att det litade på att föräldrarna gjorde vad som var bäst då de i god tro gick till rådgivningen för att få den där sprutan, är mångas ofrivilliga vardag. Världen är full av föräldrar som vittnar om hur deras barn vaccinerats bort. Låt dig inte bli en av dem! Ta reda på fakta innan det är för sent! Det är det värt, trots att det smärtar.

Tro mig – jag vet.