(O)farliga barnsjukdomar

Jag vet, jag hade lovat att skriva om stelkramp. Det kommer. I helgen!

Dagen efter att jag skrivit förra blogginlägget (Svar till orolig och nyuppväckt mor) fick jag ett mejl av Hans Kürzl, som författar Livslustans nyhetsbrev. Hans hade inte läst min blogg. Just därför tog hans mejl andan ur mig. Det tangerar nämligen precis det jag skrev om i förra blogginlägget!

För att kunna förstå mitt engagemang i vaccinationsärenden, måste jag relatera till en personlig upplevelse. I mitten på femtiotalet skulle alla barn i skolan vaccineras mot polio. När jag var tretton år, fick alla barn tre poliosprutor under mycket komprimerad tid. Knappt en månad mellan sprutorna. Sista skoldagen före lovet fick jag tredje sprutan. På bussresan hem den dagen svimmade jag och kommer knappt ihåg, hur jag tog mig hem. Väl hemma kom doktorn och konstaterade en ”sommarinfluensa”. För säkerhets skull fick jag en spruta med ”penicillin”. Ingen i vänskapskretsen fick denna sommarinfluensa, ingen av mina tre bröder, ingen skolkamrat, ingen vuxen. Bara jag!

När jag började studera ”vetenskapliga rapporter” som berörde dessa ämnen, kunde jag konstatera att Rumänien var det landet i Europa med största incidensen av polio. Konsensus i rapporten var att man fortfarande gav antibiotika i form av sprutor. Aha – nu började jag förstå sambanden – även jag hade drabbats av vaccinationsproblem. Sommaren som helt förstördes av tillståndet, resulterade i karies och tandlossning. Amalgam i hålen och ingen hjälp med tandlossningen – varför skulle just jag få dessa problem?

Nu började jag läsa rapporter som hade med tillståndet att göra. Min tandläkare sa bara att sambandet inte finns – jag är vetenskapare. Vissa andra tandläkare med förståelse för problematiken, blir hånade av etablissemanget. Det finns inte tillstymmelse av ödmjukhet hos dessa akademiker – de vet redan! Den som lägger fram en hypotes, måste motbevisas!

Därför skriver jag nyhetsbrev om vaccinationspåverkan på den mänskliga organismen. Jag är helt övertygad idag att övermedicinering av barn kommer att ställa till stora problem för framtida generationers immunsystem.

Jo just det – sommarinfluensa. Den har vi väl alla hört om? Den där vanliga som drabbar barn? Ursäkta men jag kan inte låta bli att ironisera, speciellt med tanke på mitt förra inlägg och den baby som hade influensa först vid tre månader och sedan fick den igen vid fyra månader, efter vaccinationen. Snart hittar väl etablissemanget på något som kallas 18-månadersinfluensa också. De flesta barn kroknar ju då efter MPR-sprutan. För att inte tala om 1-årsinfluensan…

Hugo 13 månader har för första gången haft feber. I söndags på morgonen var han mycket varm, och jag märkte redan på lördag kväll att han andades med korta flämtande andetag då han somnat. Så jag gissade att det var feberpremiär. Den moderata febern varade i två hela dagar – som mest uppmätte jag 38,9 grader. Igår kunde jag konstatera att gossen haft tredagarsfebern, eftersom hela hans överkropp är täckt av de karakteristiska röda utslagen som visar sig då febern försvunnit. Det förklarar också varför hans storasystrar var opåverkade – de har redan haft detta virus.

I Bonniers Barnläkarbok (2006) av Tor Lindberg och Bengt Grandelius kan man läsa att tredagarsfebern förorsakas av humant herpesvirus 6 och att de flesta barn har varit infekterade med detta virus före två års ålder. Det är en lindrig och ofarlig barnsjukdom utan följdsjukdomar, och barnet är relativt opåverkat trots den höga febern. Som behandling uppges extra dricka samt svala kläder och svalt rum. Så långt inget att anmärka. Sedan skriver författarna att man ska ge paracetamol om barnet tidigare haft feberkramper. Här rynkar jag på näsan. Febern gör nytta i kroppen och bidrar till att döda de främmande mikroorganismerna. Eventuella kramper kan förhindras med ett rejält vätskeintag, mycket C-vitamin och ett annars starkt immunförsvar. Men vaccinerade barn har dåligt immunförsvar och följdaktligen händer det relativt ofta att de feberkrampar – inte minst efter en vaccinering.

Oturligt nog hade jag beställt tid till fotografen med barnen just denna söndag då Hugo var sjuk. Jag ringde och ursäktade och bad att få en ny tid. Svaret jag fick var slående: ”Ingen fara, det är helt normalt. Alla ettåringar är alltid sjuka.” Kan ni fatta? Det är numera normalt att vara sjuk runt ettårsdagen! Denna fotograf är mycket erkänd och har vunnit många priser. Och vi vet ju att det är kutym att beställa tid till fotografen för att ta ettårsfoton av lilla älsklingen. Fotografen torde därmed ha en ganska bra uppfattning om ettåringars hälsotillstånd. Den naturliga följdfrågan är naturligtvis VARFÖR alla ettåringar alltid är sjuka. Ja – behöver jag säga vad jag tror? Pentavac nummer tre har gjort entré! Eller vänta – det kanske är den där ettårsinfluensan..?

Nå, Hugo är ju ovaccinerad och det är ganska intressant att jämföra hans sjukdomsförlopp med hans systrars dito under tredagarsfebern. Saga, som fått K-vitamininjektion plus fem vaccinladdningar hade en svår tredagarsfeber. Febern rörde sig runt 40 grader och hon var så vinglig att hon inte kunde gå. Sigrid som fått K-vitamininjektion plus två Pentavac hade över 39 grader, men dock inte närmare 40. Hon drabbades dessutom av öroninflammation samtidigt, eftersom hon var ett öronbarn med ständiga problem i 12-18-månadersåldern. Och Hugos sjukdomsförlopp kunde ni läsa om ovan. Till och med namnet tredagarsfeber kom på kant. Men så torde han ha ett relativt oförstört immunförsvar också. Redan i början av graviditeten gjorde jag en hårmineralanalys för att korrigera obalanser i kroppen och ge det växande livet rätt dos av alla mineraler och vitaminer. Sedan helammade jag gossen tills han var 6 månader och 10 dagar, då jag introducerade en löskokt äggula om dagen smaksatt med en knivsudd himalayasalt för mineralernas skull. Lite i taget introducerade jag sedan ekogrönsaker och ekokött, alltid tillsammans med mycket smör. Amningen har fortsatt. Några allergena, kolhydratrika och glutenstinna vällingar och grötar har han aldrig fått. Ej heller kommersiella modersmjölkersättningar. När brösten inte varit tillräckligt fyllda eller varit på annan plats har Hugo fått opastöriserad komjölk istället. (Det är inte komjölken i sig som gör att både små och stora kan få problem, det är pastöriseringen och homogeniseringen som fördärvar mjölkens utmärkta ursprungliga egenskaper.)

Nu då vi avhandlat tredagarsfebern är det mycket intressant att dra paralleller till vattkopporna och mässlingen. Vi kan börja med mässlingen. Låt mig citera vad det skrevs om mässlingen i Läkarebok av Henrik Berg 1933:

"Denna vanliga barnsjukdom undgås knappast av någon människa. Den är i våra dagar jämförelsevis ofarlig, och i alla händelser, om den rätt behandlas, hos ett förut starkt barn en ganska oskyldig sak. Om den däremot vanvårdas eller behandlas oriktigt, kan den bliva ödesdiger genom följdsjukdomar, som antingen uppträda omedelbart eller längre fram i tiden. ... det knappast torde finnas någon oskyldigare febersjukdom än mässling, blott den behandlas rätt "

Om ni skulle få läsa ovanstående definition utan att ordet mässling nämns, skulle ni då kunna gissa vilken sjukdom det rör sig om? Jag upprepar: det torde knappast finnas någon oskyldigare febersjukdom... De senaste sisådär trettio åren har vi blivit itutade att mässling är en fruktansvärt farlig sjukdom, som ofta, för att inte säga oftast leder till döden. Det klichéartade påståendet att barn i u-länderna dör som flugor på grund av mässlingen slängs alltid fram då rumpnissar är i farten. Det intressanta i dödsfallen är inte att barnen led av mässling, det intressanta är vilken behandling de fick och vilket allmäntillstånd de hade innan de smittades. Redan en felaktigt behandlad förkylning kan ta kål på en människa med nedsatt immunförsvar. Ett nedsatt immunförsvar utgör alltid en fara, oberoende av vilken sjukdom som slår till. Och vad händer då vi vaccineras? Jo, vårt immunförsvar försvagas på permanent basis.

En av orsakerna till att mässling idag anses så farligt, är att vaccinerna manipulerat sjukdomsförloppet och gjort det mera riskfyllt. Mässling är en barnsjukdom som får immunförsvaret att växa och mogna på samma sätt som puberteten får hormonsystemet att utvecklas. (Snart finns det väl vaccin mot pubertet också - det är ju onekligen ett besvärligt tillstånd många gånger.) Det är inte meningen att vuxna och spädbarn ska insjukna i mässling. Men vaccinet har rubbat den naturliga ordningen så att spädbarn drabbas av mässling därför att modersmjölken inte innehåller de naturliga antikropparna längre på grund av att mamman blivit vaccinerad. För spädbarn är det mycket riskabelt att drabbas av mässling. Och mässlingsepidemier bland vaccinerade ungdomar är numera mycket vanliga i USA. De vaccinerade (och enbart de vaccinerade) drabbas ofta av atypisk mässling, en sorts mässling där dödligheten är närmare 20 %. Och så använder man de höjda dödssiffrorna i mässling som motivering till vaccination, trots att det är just vaccinationerna som framkallat de höga dödssiffrorna!

En annan orsak är felbehandling. Och till felbehandling räknas febernedsättande preparat. Jo just det, det är farligt att ge Panadol, denna sjukvårdens lilla älskling som betraktas som ett undermedel mot allt. Jag har en bekant vars ettåring ramlade så illa att han bröt lårbenshalsen. Mamman ringde genast sjukhuset och talade om detta. ”Nej så små barn bryter inte lårbenshalsen, ge Panadol istället så blir det bra.” Behöver jag säga att ettåringen verkligen hade bruten lårbenshals..?

Nå, över till vattkopporna. I Bonniers Barnläkarbok från 2006 står det att vattkoppor läker ut utan några följdsjukdomar och att man därefter har ett livslångt skydd. Febern är oftast måttlig och en del barn får ingen feber alls med endast enstaka utslag.

Vi vet ju själva också att vattkopporna är en harmlös barnsjukdom, eftersom så gott som alla haft sjukdomen. Men så – plötsligen – blev vattkopporna bara för några år sedan en så pass hotfull sjukdom att man nu introducerat vaccin mot denna lömska sjukdom! Tack och lov! Etablissemanget säger dock att vaccinet bara har en skyddseffekt på 6-10 år. Så det är ju bäst att vaccinera sig med jämna mellanrum... ”naturligt”vis.

Ni ska se att om cirka 30 år både skrivs och talas det om vattkopporna på samma sätt som det nu görs om mässlingen! Om 30 år är vattkopporna en fruktad sjukdom som skördar offer varhelst den sveper fram – för att inte tala om alla barn som dör som flugor i u-länderna. Och den som ifrågasätter vaccinering ska genast bli påmind om vilket helsike det var innan vaccinet fanns...

Så för att knyta samman det hela vill jag avsluta med en fundering: Vad tror ni händer med den ofarliga tredagarsfebern framöver..? Min gissning är att vi inom loppet av 20 år har ett vaccin mot denna sjukdom. Och om 50 år kommer Bonnier Barnläkarboks definition av tredagarsfebern som ”en vanlig och relativt lindrig infektionssjukdom utan följdsjukdomar” att vara något som alla häpnar över – hur KUNDE det vara så, denna numera livsfarliga sjukdom som vi tack och lov har vaccin mot...

För att inte tala om u-länderna där barnen dör som flugor.