Vaccinträff och rådgivningsbesök

Nej – jag har inte fått svar ännu från Vaccinforskningscentralen. Däremot så kom ett mail från den ansvarige läkaren. Han talade om på hygglig svenska att breven inte kommer från honom… Jag svarade att det är lite konstigt eftersom han undertecknat dem. Nästa dag ringde telefonen. Det var en mycket artig finsk herreman från Vaccinforskningscentralen. Han talade om att den ansvarige läkaren misstagit sig och inte riktigt förstått vilket vaccintest det handlade om (”vi har ganska många på gång…”). Sedan ursäktade han sig å det hjärtligaste och djupaste över att infon bara gått ut på finska. De hade först tänkt begränsa sig till finska delen av Finland men sedan ändrat sig och bla bla bla. Hugo var inte på sitt bästa humör så jag hade svårt att hänga med. Sedan frågade denne utomordentligt trevlige herreman om jag fortfarande önskar svar på mina frågor, vilket jag ju givetvis svarade ja på. Han sa att den ansvarige läkaren säkert kan svara men att det kan ta ett tag eftersom han nu var borta någonstans i ett par veckor. Jag sa att jag väntar. Och att jag helst vill ha svaren skriftligt per e-post eftersom jag har svårt att hänga med på finska i telefon.

Den som väntar på något gott…

Den smaskiga nyheten jag har är att mitt brev publicerats på debattsidan i två lokala dagstidningar; Vasabladet igår och Österbottens Tidning idag! Härligt! Bara positiva reaktioner har jag fått. Särskilt glad blev jag över att få ett uppskattande mail från en privat läkarmottagning. Ja det är sant! Det finns alltid de där undantagen som vågar gå emot strömmen;)

Men, som rubriken antyder har jag tänkt skriva lite om vaccindiskussionsträffen jag ordnade för ett par veckor sedan. Håll i er, detta kommer att bli långt...

Jag har länge märkt att det finns ett stort behov bland föräldrar att ventilera hela vaccingrejen. Många ringer och mejlar mig för att få lite stöd, och ofta är det samma frågor som kommer upp. En av dem är ”Vad säger man till rådgivningen?” (Rådgivningen i Finland motsvaras av BVC i Sverige. BVC står för Barnavårdcentral). Därför bestämde jag mig för att bjuda in till en träff hemma hos mig, då vi fritt kunde diskutera och fundera runt vacciner utan att behöva försvara oss mot rumpnissar. Det visade sig bli en succé! På två dagar hade jag fått in över 20 anmälningar och blev tvungen att sätta lapp på luckan. Men jag lovade att ordna en ny träff i början av sommaren.

Måndagen före påsk samlades vi hemma hos mig. Jag var mycket förväntansfull, det var så roligt att få namn bakom en del ansikten som jag sitter och skriver till med jämna mellanrum. Vårt vardagsrum fylldes snabbt och sedan fick mina specialinbjudna gäster ordet. Det var ett par vars yngste son skadades allvarligt av Calmette-vaccinet, alltså det som ska ge skydd mot tuberkulos. Deras lille A fick som brukligt var sin första spruta redan tredje dagen i livet, och i ett trollslag ändrades allt. Före det var han en nöjd liten baby, som åt och sov och verkade tillfreds med livet. Den tredje dagen, efter sprutan, började han skrika. Och fortsatte med det. I TIO MÅNADER.

Lille A skrek sig stundom blå. Han skrek och skrek så fort han var vaken. Stackaren var otröstlig och föräldrarna fick höra att det är kolik. När de sökte hjälp frågade sjukvårdspersonalen lite skeptiskt om det kanske var första barnet? ”NEJ det är FJÄRDE” svarade mamman irriterat. Lille A fick plöja igenom hela uppsättningen av alla sorters tänkbara och otänkbara modersmjölksersättningar eftersom han ju säkert var mjölkallergisk. Det är ju liksom modernt då barnen skriker. Men inget hjälpte. Lille A växte och växte. Föräldrarna väntade på att han skulle nå den där åldern ”då koliken brukar ge med sig”, men inget hände varken vid tre, fyra, fem eller sex månader. Istället kunde föräldrarna bevittna hur en stor knöl sakta men säkert växte fram i ljumsken. Först som tre små ärtor på rad, senare som en halv knackkorv (i Sverige hel prinskorv). Det är en väldigt stor tumör för att vara baby. Och naturligtvis funderade föräldrarna över denna märkliga utväxt i ljumsken. Den gjorde att lille A varken kunde sitta eller ligga på mage!!! Han blev åtta månader och det enda han kunde var att bli buren – medan han grät. Den stackars lilla människan led något så fruktansvärt. Han hade fruktansvärt ont, och ingen förstod honom. På rådgivningen öppnade de inte ens blöjan för att titta! Varje gång mamman var där med honom frågade hon hur länge han ska ha den där bölden, och rådgivningen bara viftade bort det och avfärdade mammans oro med att ”Det är normalt, den försvinner nog så småningom. Många barn får en liten bula efter Calmette-sprutan.” Och så fick en tyngd mamma åka hem igen i tron att hennes lille gosse led av kolik. Som aldrig gav med sig.

Gossens äldre syskon fick flytta ut i garaget för att läsa läxor och vila öronen. Att åka på kalas och andra trevliga familjetillställningar kunde de glömma. Den ena föräldern måste alltid stanna hemma med lille A. Den otröstlige lille människan måste nog ha tyckt att det var en fruktansvärd plåga att ha blivit född! Vilket lidande. Jag har fällt så många tårar över denne gosse som ropade på hjälp i nio månader innan något äntligen hände.

När A var cirka nio månader frågade mamman rakt ut av en läkare som inte tidigare varit inblandad: ”Men alltså HUR LÄNGE ska han ha den där bölden i ljumsken???” Och DÅ blev det fart. ”Har han den ÄNNU???” frågade läkaren förskräckt. Varpå det blev snabb remiss till ultraljudsundersökning. Den skulle räcka 20 minuter och barnet måste ligga stilla under tiden. ”Lycka till…” tänkte mamman. Hur skulle det vara möjligt? Han hade ju knappt varit tyst så lång tid i sträck under sitt långa lilla liv. Lille A blev lagd på undersökningsbänken – och blev tyst. Han låg blickstilla och bara tittade. Han visste. Den lilla människan visste. ”Ska ni nu äntligen förstå vad som felas mig?”

Det blev en snabb operation då tumören avlägsnades. I rapporten har läkaren gjort sitt utlåtande ”mycket vanlig biverkning efter Calmette-vaccin”… Efter att operationssåret blivit infekterat av sjukhusbakterien och lille A dessutom blivit smittad med rotavirus (ja hur mycket ska en baby behöva stå ut med?) och återhämtat sig kunde han så äntligen börja leva. Pojken fick ett liv värt namnet. Han kunde lära sig sitta, ligga på mage och framför allt sluta ropa på hjälp. Och han kunde börja skratta! Han förmådde äntligen besvara de leenden som hans föräldrar tidigare förgäves sökt gensvar på.

Och föräldrarna kunde börja lära känna sin son, och njuta av sin lilla aftonstjärna.

Mamman till lille A ringde mig samma dag som historien om Saga publicerades i Vasabladet och Österbottens Tidning. Saga och lille A är lika gamla och de har båda skadats av det danska Calmette-vaccinet. När vi kom i kontakt med varandra fick A:s föräldrar reda på mycket som ingen talat om för dem tidigare. Lille A:s vaccinationsskada har aldrig blivit rapporterad. Ingen talade om för föräldrarna att en anmälan bör göras. Ingen talade heller om för dem att de har rätt till skadestånd. Men skadestånd betalas knappast ut om inte skadan finns upptagen i vaccinbiverkningsregistret… Det är noga uttänkt och man blir förbannad för mindre. Ni som läser detta, kom alltid ihåg att de vaccinskador som verkligen rapporteras bara är toppen av isberget! I USA har man gjort undersökningar och kunnat konstatera att maximalt 10 % av alla vaccinbiverkningar anmäls. På vissa ställen så lite som 2 %. Och det är dessa siffror som läkarna sedan lutar sig tillbaka på då de talar om hur säkra alla vacciner är…

Vi blev alla berörda av lille A, och när jag sedan berättade om vår sjukhusvistelse med Saga fälldes flera tårar. Det visade sig att många av de närvarande hade personliga erfarenheter av vaccinbiverkningar; en mamma berättade om hur sonen fått epileptiska anfall efter MPR-vaccinet, en annan berättade om sin pojke som fått kikhosta efter vaccin mot detsamma, en tredje om vilka svåra eksem och allergier barnet drabbats av och så vidare.

Och naturligtvis kom den klassiska frågan upp: Vad säger man till rådgivningen då man inte vill ha vaccin? Många frågar mig vad de brukar säga på rådgivningen då jag nekar vaccin. Svaret är enkelt: de säger inget alls för jag går inte dit. Jag slutade för 2 år sedan. Hugo som nyss fyllt ett år är ett mycket lyckligt, ovaccinerat och oundersökt barn. Jag kan meddela att han växer som han ska, äter och sover bra, klarar av att plocka upp små smulor med pekfingergreppet och lystrar till ljud och följer händelser med blicken. Och han har aldrig någonsin haft feber! Ingen utomstående behöver tala om för mig hur mitt barn mår och utvecklas – det vet jag bäst själv. Jag klarar faktiskt av att mäta och väga honom också. Jag behöver inte åka till en smittohärd för att få de procedurerna utförda av en vitrockad förmyndare som med rynkade ögonbryn pekar på en tillväxtkurva som inte följs på millimetern. Och vet ni vad? Barnen växer faktiskt fastän man inte väger och mäter dem varje månad:)

Jag säger inte att alla ska sluta fara till rådgivningen. Jag säger bara att detta är något som man gott kan vara lite mer kritiskt inställd till, precis som med vacciner. Faktum är att många inte känner till att rådgivningsbesöken är fullständigt frivilliga. Precis som vaccinerna. Man bara följer strömmen och gör som alla andra utan att ifrågasätta nyttan.

Och visst – det finns många som tycker det är roligt att fara på rådgivningsbesök! Och då ska man ju självklart fortsätta fara! Det finns många trevliga hälsovårdare som många mammor gärna vill ha en pratstund med. Och visst är det spännande att väga och mäta ibland – särskilt det första barnet. Jag ser ingen anledning till att minska på eller sluta med besöken om de är något som man ser fram emot. Om man däremot våndas inför rådgivningsbesöken – vilket många av de som kontaktar mig gör – då kan jag bara ställa samma fråga som Alan Rees, känd vaccinmotståndare från Malmö: ”Vad gör du där? Är ditt barn sjukt på något vis?”

Dessa rader som jag fick från en flerbarnsmamma tycker jag sammanfattar det hela ganska bra: Jag började fundera över det du sa om att fara till rådgivningen med barnen... jag känner att jag får ut absolut ingenting av de besöken! Först ska man ordna barnpassning till de andra barnen, sen stressa för att hinna dit, och när man väl är där tar besöket 10 min och sen på med kläderna, hämta syskonen och hem igen. Hela projektet har tagit en halv dag i anspråk och inte gett mig någonting. Hon kollar vikt och längd, och vill man ha något råd om någonting så har hon INGENTING VETTIGT att komma med. Så nu började jag faktiskt överväga om jag helt skulle skippa faderullan... då har man ju en sak mindre att stressa med.

Men OM man nu då vill fara till rådgivningen men inte ta vaccin? Ja, det gäller att stå på sig. Och inte låta sig själv hamna i ett underläge där man måste försvara sig. Potentiell dialog:
- Vi ska inte ha något vaccin.
- Jaha, varför inte det..? Det är nog viktigt att man vaccinerar för annars kan sjukdomarna börja spridas igen...
- Jo jag vet allt det där. Har du bevis för att vacciner är effektiva och säkra?
- Ja alltså det är ju tack vare dem som vi inte har sjukdomar idag!
- Fel, sjukdomarna vi vaccinerar mot försvann långt innan man började vaccinera mot dem. Idag har vi en massa andra neurologiska och immunologiska sjukdomar som har uppstått på grund av vacciner. Kan du skriva under ett papper på att du tar allt ansvar för eventuella biverkningar? Kan du skriva under på att vaccinet är 100 % säkert och effektivt?
- Det är inte riktigt så vi jobbar...
- Nej jag tänkte väl det. Därför ska vi inte ha något vaccin. Fråga mig inte fler gånger, det är bortkastad tid. Här kan du läsa på istället.
Och så har man lämpligen med sig Alan Phillips redogörelse om vaccinationsmyterna.

Om man nu inte vågar stå på sig kan man ta mesvägen. Jag har också tillämpat den innan jag helt slutade gå till rådgivningen. Mesvägen innebär att man skyller på att barnet är förkylt och att det är bäst att vänta lite med vaccinet. Så kan man hålla på länge. Tills man tycker att det bara är jobbigt att gå till rådgivningen och slutar med det helt...

Jag måste dock få framhålla att det finns undantag vad gäller pickatanter. Pickatanter är finlandssvenskt talspråk för... tja... en tant som sticker. Med spruta alltså. Många barn kallar rådgivningstanter för pickatanter. Ett föga smickrande nick om ni frågar mig. Hur som helst, min väninna ringde mig i vintras, glad och upprymd efter ett sedvanligt besök på rådgivningen. Det var samtidigt dags för en spruta till sonen, och då min väninna kom in i rummet och såg den förberedda sprutan sa hon ”Den där kan du lägga bort igen, vi ska inte ha något vaccin”. Varpå pickatanten UTAN ATT IFRÅGASÄTTA snabbt stoppade undan skiten igen. När besökstiden led mot sitt slut sa pickatanten: ”Får jag fråga varför ni inte ville ha vaccinet?” Min väninna svarade att hon insett att nackdelarna överväger eventuella fördelar. Och tanten svarade ”Jo jag vet. Det har jag också. Jag har knappt kunnat sova om nätterna de senaste veckorna på grund av alla små oskyldiga barn som jag tvingats injicera med Pandemrix. Jag har bara velat ropa till föräldrarna att de ska åka hem igen och strunta i vaccinet! Tidigare trodde jag att vacciner var bra, men i och med denna hysteri kring svininfluensan har jag insett att vacciner skadar. Alla vacciner.”

Förstå vilken hemsk situation en sådan människa befinner sig i! Det är flera hälsovårdare som talat om för mig att de är livrädda då de måste vaccinera. Och att de inte själva vaccinerar sina barn. Men om det kommer ut kan de bli av med sitt jobb. Vilken fruktansvärd värld vi lever i!

Så döm inte genast ut alla pickatanter. Det finns undantag. Men i egenskap av sitt yrke får de inte visa sin vaccinskepsis. Pejla läget lite försiktigt – märker tanten att du själv är vaccinskeptisk kan hon våga öppna sig. Är hon vaccinfrälst ska du komma ihåg att denna tant inte lärt sig något annat än att vacciner är bra. Hon är förd bakom ljuset och har inte läst ens hälften så mycket som du.