Blogg: Luktsalt

Nobla handlingar

Thu, 03 Nov 2011 11:15:16 +0100

JImmy Åkesson (SD) blev inte heller i år inbjuden till Nobelmiddagen, och fick utan egen förskyllan chansen att ta stilpoäng inför svenska folket: "– Jag är i gott sällskap med nio miljoner andra svenskar som inte heller är bjudna så jag har inga problem med det, säger han."

Nobelstiftelsens motivering "att partiets anda strider mot principen i Alfred Nobels testamente, att inget avseende ska fästas vid nationstillhörighet." förtjänar dock mera uppmärksamhet. Med tanke på svensk immigrationspolitik är det ett under att tillräckligt många kunnat passera Nobelstiftelsens nålsöga, att fylla ens ett ordinärt vardagsrum med godkända festprissar.

Lika underligt är att Nobels testamente av de över- och efterlevande tillmäts så mycket större betydelse än hans livsverk, som ju bestod i att utveckla alltmer avancerade vapen just till världens olika internationella konflikthärdar, utan någon större blödighet eller hänsyn till andras liv o lem.

Alfred Nobel experimenterade med sina krut- och nitroglycerinblandningar i ett uthus vid Mälaren, nedanför gården Heleneborg vid Pålsundet på Södermalm. Efter några månader, den 3 september 1864, exploderade fabriken och Alfred Nobels lillebror Emil samt ytterligare fyra personer omkom.

Nobel fortsatte experimenten på en pråm i Mälaren, som han tvingades flytta flera gånger när de som bodde i närheten fick veta vad som försiggick.

1865 flyttade sprängsämnestillverkningen in i ett stall och ett växthus i den smala dalgången Vinterviken. I juni 1868 omkom 14 arbetare i en explosion. Sex år senare exploderade fabriken igen, denna gång dödades 12 personer. I slutet av 1800-talet flyttades dynamitlagren på grund av olycksrisken till ett skogsområde i Botkyrka. Sprängmedelsfabriken var i gång till 1921 men Nitro Nobel AB hade viss verksamhet kvar i Vinterviken till ända till 1980-talet.

Men testamentet räckte ju till att än i dag utfordra en kår av hovlakejer med uppgift att skapa ett majestätiskt skimmer över upphovsmannens hantering och sig själva. Mitt förslag är därför i stället:

Upplös Nobelstiftelsen och använd pengarna till en sanering av Vinterviken till fromma för alla Stockholmare under kommande generationer! Skulle det bli pengar över kan de med fördel användas till förmån för krigsoffer över hela världen. Se det vore ett nobelt pris!

V�rt behov av kriser

Thu, 27 Oct 2011 13:24:55 +0200

"Ett land i kris sluter alltid upp bakom sin ledare. För att kunna förbli ledare gäller det alltså att vid behov kunna försätta landet i kris. " skrev jag i ett magasin 2005.

Därav kan vi ana att elitens behov av kriser i dag är närmast omättligt. Miljö-, energi-, klimat-, valuta-, skuld- och bankkriser föds och fladdrar förbi i ett rasande tempo, för att strax uppgå i och förvärras av andra. De gemensamma dragen är som regel desamma:

De underliggande problemen har sedan länge varit kända av samhällets beslutsfattande elit, som i stället för att i tid lösa dem sett till att sko sig på dem så länge det gått. När problemen utvecklats till krisformat kräver eliten folkets stöd och uppoffringar för att "undvika kaos" och att alla andra, utom de som har skott sig, ska betala. Framför allt ska framtida generationer allt hårdare klavbindas i låne- och skuldförbindelser som förvandlar deras liv till slaveri.

Senast har nu Agneta Merckel underförstått varnat för nya europeiska krig om inte elitens s k lösning av skuldkrisen trumfas igenom.

Logiken är glasklar: Den politiska och framför allt ekonomiska eliten är internationell, men verkar nationellt. När eliten har plundrat Grekland finns pengarna i Schweitz, Wall Street eller Kina, medan skulderna är kvar i Grekland, varför det blir grekiska pensionärer och bönder ska betala notan. De har nämligen ingen annan stans att ta vägen, och de ska nu förvandla sin statsmakt till indrivningsmyndighet. Detta ska beskrivas som att "grekerna har levt över sina tillgångar", varför vi av alla andra nationaliteter ska fyllas med berättigad harm över de retsinapimplande lättingarna, och hjälpas åt för att klämma åt dem. Samtidigt ska "grekernas lättsinne" förleda oss att lägga än större makt och rikedom i händerna på den internationella eliten, genom fonder som hopsamlas genom skuldsättning av våra barn och barnbarn.

Och när grekerna är skinnade är det vår egen tur, när eliterna har omsatt våra barns pengar till Medelhavsyachter.

Så ser receptet ut för nationalism och krig.

Så bekräftas min varning från 2001 "Tillskyndarna av det "Europeiska Fredsprojektet" bör betänka att många krig i modern tid utgör befrielsekrig mot en orättmätig, illegitim och korrumperad överhet."

1905 var krigsrisken mellan Sverige och Norge överhängande, då Norge ville bryta sig ur unionen. Endast horder av politiskt medvetna och välorienterade vanliga svenskar, demonstrerande på gator och torg, mot den dåvarande eliten, kunde avvärja katastrofen. Klarar dagens gryende "Occupy-Wall-street"-rörelse uppgiften? Eller inser de inte ens vad som står på spel?

Läs gärna

Vi beh�ver politiska revisorer!

Fri, 14 Oct 2011 10:50:12 +0200

Kan politikerna kräva att vi småföretagare ska granskas på egen bekostnad, så kan vi kräva det av våra politiker. Vi behöver inget politiskt frälse, och inte dessa ständiga Tobleroneaffärer, där vi uppmanas vara domare utan att få annat än väl tillrättalagda och massmediavinklade bevis.

Som väljare i ett demokratiskt land är man grundless på de valda politikernas privata "affärer", de må handla om pensioner, studieresor, bilhyror och bostadsbidrag i en salig röra. För en utomstående - och vi vanliga väljare är utomstående - är det omöjligt att på ett objektivt och opartiskt sätt ta ställning i den mediastorm av starkt vinklade informationsfragment som snurrar runt i dessa affärer, uppblåsta och drivna av mediernas egna intressen och dynamik.

Som småföretagare i detta samhälle är jag lagligen tvungen att år efter år inlämna en årsredovisning, där en revisor som jag betalar själv men arbetar under tjänstemannaansvar, intygar att han granskat och godkänt alla väsentliga förhållanden i mitt företag. Revisorgodkännandet är en trygghet för mig själv, för mina kunder, leverantörer, långivare och skattemyndigheter. Revisorsspåpekanden ger mig en trygghet mot att inte ha förbisett något väsentligt, som kan leda till dyrbara efterräkningar.

Uppenbarligen omsätter många personer i den politiska eliten minst lika mycket pengar som ett enmansföretag med revisionsplikt. Mitt enkla förslag är att de som söker samhälleligt förtroendeuppdrag helt frivilligt, genom sina partiorganisationer eller ev genom lag, anlitar en oberoende personlig revisor, med uppgift att å skattebetalarnas vägnar granska deras privata ekonomi (självklart under normal tystnadsplikt etc). Den politiker som inte kan uppvisa ett "revisorsintyg" torde därmed snabbt försvinna från arenan. Därigenom skulle både de, deras politiska organisationer, väljare och skattebetalarna få en rimlig kvalitetsstämpel och trygghetsförsäkring mot "affärer" som ofta onödigtvis släcker politiska budskap och för långa tider lägger ett täcke av oväsentligheter över den offentlga politiska debatten.

Därtill torde mitt förslag verksamt bidra till att höja sysselsättningen, i dag en helig politisk uppgift.

Vem är emot?

Sv�lt �r effektivare �n tusen Anders Behring Breivik

Sat, 06 Aug 2011 09:33:31 +0200

När nu svältdöden - för vilken gång i ordningen? - härjar fritt på Nordafrikas horn, och insamlingshjälperskorna gråter i varenda TV-kanal - är det nog inopportunt att rikta blicken mot de verkliga orsakerna till eländet i denna del av världen och mänskligheten. Ändå:

Det är dock ingen naturlag att folken längs södra delen av Nilens lopp ska vara utarmade och offer för naturens minsta nyck. Den väldiga Nilen som löper mellan många av länderna här, rymmer enorma förnyelsebara energitillgångar och försörjningsmöjligheter för hela regionen, av större dignitet än samtliga arabiska oljekällor. Men genom kolonial- och postkolonialmakternas strävan att härska genom att söndra utnyttjas inte dessa möjligheter. Jorden föröds, vattnet rinner i improduktiva fåror, folket tvingas koka sin mat över kogödsel, militära intressen bestämmer markens användning och västmakterna håller de korrupta regimerna under armarna för att kunna exploatera regionens naturtillgångar efter sina egna intressen, och i vart fall hindra att de används för att försörja den lokala befolknngen. Ty så länge folken är fattiga så slåss de med varann om sin försörjning, och är lätta att muta med Kalashnikovs.

Och när torkan kommer - lika överraskande som snön om vintern - så skyller makthavarna på den, lika troskyldigt som SJ skyller ttrafikkaos på snöfall, medan massmedia kan pryda sina utgåvor med svarta svältande storögda barn och insamlingsgalor. Men i samma ögonblick som världens rikare länder slutar sälja vapen till och köpa olja från dessa korrupta regimer, så öppnas utrymmet för progressivare krafter, vilka nu varken öst eller väst har intresse av att finansiera och beväpna innan de blivit pålitligt korrumperade. De kan ju tänkas hylla profeten, ha bomber i skorna eller ha fräckheten att ta sig hit utan papper. Svält är effektivare än tusen Anders Behring Breivik.

Själva gör vi minsann vad vi kan och SMSar en femtiolapp, så skyll inte på oss. Den tjänar vi ju fort igen på utdelningen från Bofors/Celsius/Saab AB/Investor/Lundin Oil....

http://www.alternativjournalen.se/luktsalt/tank-konstruktivt-om-mellanostern-7542439

Minns ni HIV?

Sat, 30 Jul 2011 08:11:46 +0200

En lokalinvånare från södra Afrika, sade för några år sedan ungefär "här i byn har vi inget rent vatten, ingen mat, inga fungerande toaletter - då kommer folk från städerna hot och börjar prata om HIV." I dag får vi en liknande skildring i DN:

Bristen på mat tvingar invånarna i Swaziland att vidta drastiska åtgärder. Enligt aktivister äter somliga hiv-positiva kodynga eftersom deras bromsmediciner inte verkar på fastande mage.

Swaziland i södra Afrika är ett av de mest hiv-drabbade länderna i världen. Det är också ett fattigt land med en regering som i princip är bankrutt.

På onsdagen demonstrerade hundratals människor i huvudstaden Mbabane för att protestera mot den ekonomiska situationen i landet, rapporterar brittiska BBC News.

Sipho Dlamini som anordnade demonstrationen uppgav då att hungersnöden driver hiv- och aids-smittade att äta kospillning utblandad med vatten, eftersom bromsmedicinerna bara verkar om man har ätit något.

– Vissa människor säger nu att de kommer att sluta ta bromsmediciner eftersom dessa kräver att man har mat i magen, sade han till BBC.

I Swaziland bedöms 230.000 personer vara hiv-positiva och av dessa får 65.000 bromsmediciner gratis via statliga sjukhus.

I juni sade parlamentsledamoten Joseph Madonsela att medicinerna kommer att vara slut om två månader. Regeringen förnekade detta, men aktivisten Sipho Dlamini är ändå orolig för kommande nedskärningar i sjukvården.

– Vi vill att regeringen står vid sitt ord och prioriterar sjukvården....

Den tidigare sydafrikanske regeringen under Mbeke utsattes för begabbning av västländer och medicinska samfund, därför att man prioriterade kost och hygienåtgärder framför de bromsmediciner som Big Pharma utsett till Afrikas räddning. Detta har man under åren kunnat följa på SIEMs site. Sedan Mbeke nu är avsatt har ordningen återställts. Nu finns pengar till bromsmediciner, men fortfarande inte till mat. Och en pålitlig skara av Big-Pharma-lojala aktivister borgar för att man ska prioritera mediciner framför mat och vatten.

Att hela HIV-AIDS-konceptet vilar på lösan sand, och konstruerats för att slå mynt av ohälsa, vars främsta grund egentligen är näringsbrister och förgiftningar, har tidigare påtalats, t ex av den nyligen avlidne journalisten Janine Roberts

Vi kan också av DN-artikeln ana hur olika "försök" med bromsmediciner kunnat riggas för att ge de resultat finansiärerna velat: Om bromsmedicinerna kräver att man har mat i magen, måste naturligtvis försökspersonerna först och främst få mat i magen. Därigenom kommer de naturligtvis att må bättre och leva längre, en effekt man därefter kunnat tillskriva bromsmedicinerna. Simsalabim.

Gud bevare Norge...?

Mon, 25 Jul 2011 21:28:51 +0200

I kölvattnet av de avskyvärda attentaten i Oslo har en stolt och beslutsam attityd kommit till uttryck:

Vi ska minsann inte låta nån terrorist förändra vårt Norge! Vi ska avvisa detta hot mot vår öppenhet och vår kultur, visa enighet och samlas i vår kyrka för att bekräfta vår sammanhållning mot det onda, sörja våra döda men vara orubbliga mot det främmande som hotar oss. Vi ska inte låta oss tystas av dem.

Så tycks det norska folket och dess företrädare nu tala med en enda röst. Och runt om i världen utropas "I dag är vi alla norrmän!"

Ändå måste man undra hur denna blixtsnabba offentliga reaktion utformats, vilka rötter denna blomma egentligen har. Ty tankemönstret i denna retorik är beklagansvärt lätt att känna igen: om vi blott byter ut ”terrorist” ovan mot tex ”islamist” skulle Behring-Breivik själv kunna vara författare.

"Hotet och förstörelsen kommer från det norska samhället självt, skriver Beate Grimsrud : "Vi måste gå in oss själva och leta upp orsakerna till att ett samhälle kan fostra sådana individer som Anders. Det säger något om undervegetationen i våra västliga demokratier som kanske är mer skrämmande än vad vi tror."

Tyvärr kanske undervegetationen också växer ännu högre upp än vad vi trott. Och att det inte är bevarande, utan förändring, som är den klokaste strategin inför växande klyftor och ökande fascistering. Det är inte i de högtidliga deklarationer som utformas av samhällets stöttepelare, som vi kan söka hoppet om verklig förändring och kursändring, utan i det vardagliga samtalet, där det i dag kan krävas verkligt civilkurage för att bryta udden av självgodhetens frimurare, rädslans tempelriddare och medlöperiets lismare, av alla kulturer och religioner. Ty de grymmaste konflikterna i dagens värld står inte mellan olika kulturer, utan mellan dem som har någon och dem som saknar annan än självtillräcklighetens. Och om vi inte vågar kväsa självgodhetens apostlar vid kaffebordet - hur ska vi då kunna göra något åt dem när de kommer med bomber och automatvapen?

Detta skrivet i all respekt för och deltagande med de drabbade och deras anhöriga, och med djup förhoppning att deras död och lidande inte ska vara förgäves.

Om att betrakta verkligheten

Sun, 15 May 2011 13:48:03 +0200

- Kameran ljuger inte, kunde man få höra i min barndom. Det var på samma tid som det kunde sägas att ”det är sant för det har jag läst i tidningen”. Alltså för mycket mycket länge sedan.

I själva verket har kameran - eller bilden - inget med sanning eller lögn att göra. Sanningen är en enda, men lögnerna obegränsat många. Av samma motiv kan skapas oändligt många olika bilder, vilken är den sanna? Bilden är subjektiv och tillfällig, verkligheten objektiv och evig.

Men endast tankar kan vara sanna eller felaktiga, inte bilder. Tanken att en bild är ett sant vittnesbörd om verkligheten kan i ett visst sammanhang vara korrekt eller ej, men bilden är en del av verkligheten, inte ett sanningsvittne om den. Ändå är det ofta genom bilder vi söker lära känna verkligheten.

En karta är mer användbar som orientering än en landskapsbild. Med kartan färdas vi dit vi vill och vet på förhand var vi hamnar. Men - fram till att människan började flyga - hade kartan föga likhet med bilder som skådats av något mänskligt öga. Kartan klargör relationer mellan geografiska fenomen, men har föga likhet med den bild av dem som framträder för våra jordiska ögon.

Kartan är en produkt av våra tankar, inte av våra ögon. Genom att vi till fots studerar terrängen framträder i våra tankar en ny dimension - höjden - som kan skänka stadga och struktur åt våra tankar om landskapet. När vi utgår från denna nya dimension får plötsligt verkligheten en ny begriplighet, vi får en karta som överensstämmer med verkligheten. Höjd var en teoretisk dimension fram tills vi lärde oss flyga.

Vi söker och tjusas av bilder. Kanske söker vi bakom dem just nya dimensioner, som ger våra tankar om verkligheten struktur och stadga, på samma sätt som den tänkta utsiktspunkten i himlen gör den geografiska kartan användbar på jorden.

Vår tendens att redan som spädbarn reagera känslomässigt på ansikten och enkla ögon-näsa-mun-bilder tycks vara medfödd. Kanske leder denna medfödda tendens oss lätt till en animistisk världsbild, där vi skönjer ansikten i varje naturligt och onaturligt fenomen och upplever världen som levande och besjälad. Är det så fel?

Barnets upptäckt att det med egen hand kan transformera mamma, pappa och vem som helst till en tvådimensionell yta, som (försedd med ögon-näsa-mun) kan väcka dess eget instinktiva känslomässiga gensvar, måste vara omvälvande. Dess första huvudfoting behöver inte ha några större likheter med sin mänskliga förlaga men öppnar möjlighet till en gränslös fantasivärld, där barnet själv kan bestämma innehåll och spelregler, och lära sig manipulera sina egna medfödda känslomässiga reaktioner från utsidan, låta sig fyllas av livgivande lustar och känslor, vars upphov tänks komma utifrån. Processen fortsätter under åren med favoritsagor, låtsaskompisar och tonårsidoler fram till dagens media- och kändisvärld.

- Alla känner fursten, men få kommer honom nära, konstaterade redan Machiavelli. Därför, menade han, är skenet, bilden, viktigare än verkligheten. Ty fursten vill gärna ha en roll i undersåtarnas inre fantasivärld, och då naturligtvis som den ouppnåeligt beundransvärde, mäktige och alla goda gåvors givare. Den mäktige fantasikungen ger också det egna jaget rollen som prinsessa eller prins. En sådan gestalt vill man inte berövas, utan träder till försvar om han hotas.

Men fantasirelationernas verkliga värde ligger i att de är självkontrollerade. Idolen är främst ett medel för självtillfredställelse och -utveckling, inte ett mål som ska motsvaras, uppnås och erövras i den yttre världen. När min fyraåriga dotter (genom mig) fick en julklapp av sin låtsaskompis Pullo, reagerade hon mer med förskräckt häpnad än med förtjust glädje. För ett antal tonåringar resulterar mötet med deras neddrogade och sexmissbrukande stjärna i ett kraschlandat känsloliv. Och även åtskilliga vuxna lär ha blivit deprimerade när vår egen kungs tvivelaktiga eskapader kom till allmän kännedom.

Kartan, huvudfotingen och hovmålningen är alltså tre av bildkonstens historiska fundament. Tydligast förenas de kanske i ikonen; en mind-map med inslag som erinrar om huvudpersonens legendariska egenskaper och bedrifter, ett massmedium från en tid då sedelärande berättelser måste spridas muntligen / jmf t ex Hieronymus Bosch /

I takt med läs- och skrivkonstens utbredning, och framför allt med boktryckarkonsten, befriades bildkonsten allt mer från sin pedagogiska och religiösa skolplansch-uppgift. I stället kan vi på museets väggar se hur vid denna tid alltmer särskiljande, levande och karaktäristiska porträtt och optiskt korrekt återgivande illustrationer ersätter det tidigare vanliga schablonmåleriet.
/ jmf t ex Rafel > da Vinci > holländska målarna > Goya /

Några århundraden senare introduceras det svartvita figurativa fotografiet, och befriar också den övriga bildkonsten från uppgiften att visuellt och optiskt korrekt återge sitt motiv. I stället föds under några decennier en rad avsiktligt-icke-korrekt-avbildande konstriktningar, emotionellt exalterade färgexplosioner med rörliga och flyktiga former, / Jmf t ex Monet, Tolouse-Lautrec, Picasso, Dali / fram tills att även film, TV och färgfotografering etableras, och därmed lyfter även denna unika uppgift av konstnärens axlar.

Vad återstår då för den fritt skapande bildkonstnären? Ja, sedan de tekniska möjligheterna att visuellt avbilda den existerande verkligheten närmast ligger i var mans hand, återstår uppgiften att framställa en ny eller annorlunda verklighet som inte finns - en konkretiserad politisk, religiös eller humanitär protest eller vision, där själva bilden snarare utgör den icke-verbala delen av en ideologisk pamflett, / jmf Munch, Warhol, Franzén, Tillberg /och där gränsen mellan bildkonsten och det samhälleliga agerande i vilken bilden ingår, framställs och beskådas, blir alltmer oskarp om inte helt utsuddas. /Anna Odell /

---------

Bildskaparens roll i samhället har på motsvarande sätt förändrats över årtusendena. Från den ursprungliga rollen som samhällets stöttepelare, stammens grottmålare och hällristande schaman, örtsamlande alkemist eller vandringsmunk, och mecenatberoende kyrko- och hovmålare har dagens spektrum av olika bild- och formskapare fötts, de flesta nu som då hantlangare och biträden åt samhällets mest etablerade intressen, men också en liten bubblande källa av avantgardistiskt bohemeri, ur vilken förnyelse av och till kan flöda in i en samhällskropp som hotas av schabloniserat fantasiliv och förstening. Den allmänna insikten att varje föraktad målarkludd riskerar att av framtiden upphöjas till geni och investeringsobjekt, ger konstnären en i viss mån skyddad ställning bland det moderna samhällets övriga avvikare, trashankar och proletärer.

Den tekniska utvecklingen har emellertid lagt allt mer av det fria bildskapandets möjligheter i den vanliga medborgarens händer, genom automatkameror och datorer. Samtidigt har hans inre fantasivärld, på vilken bildskapandet kan grundas, schabloniserats och idiotiserats, bl a med hjälp av just professionella och lejda bildskapare som dominerar hans miljö med kommersiell reklam, hovmåleri och falska kartor.

-----------------

En intressant bild handlar om relationer. Det är egentligen självklart, eftersom livet handlar om relationer.

Men relationer handlar inte bara om vår familj, vår släkt och våra vänner, inte ens om oss och våra fiender eller vår omvärld. Det mycket personliga vi upplever i våra relationer är ju egentligen allmängiltigt: likhet eller olikhet, större och mindre, starkare och svagare, samhörighet och avståndstagande, mörker och ljus, när och fjärran, osv. Kontraster och motsatser är livets byggstenar - liksom bildens.

Och det är just genom relationer som vi kan uppleva bilden; påminnas om, och i vårt inre reflektera över det vi ser. Det är genom att inom oss själva uppfatta den universella relationen som vi kan känslomässigt beröras av världen utanför oss, och det vi ser med våra ögon.

Ty bildens värde avgörs ingalunda av dess visuella likhet med våra ögons vittnesbörd, utan av vilken förmåga den har att sätta våra inre strängar i rörelse - genom att påminna oss om våra egna relationer och de känslor dessa väcker.

En relation är ett förhållande med minst två inblandade parter. Vissa bilder söker skapa en direkt relation till iakttagaren, kanske genom att väcka hans beundran, avsky eller misstänksamhet, mot bilden själv eller kanske dess antagna syfte eller upphovsman. Andra bilder definierar i stället andra parter och deras relation, och låter oss identifiera oss med den ene eller andre, och uppleva världen med deras ögon.

Drakflygarna på denna bild är min egen dotter och dotterdotter. En vuxen figur behärskar leken, och en liten fumlig och osäker, med det mesta på snedden, men som ändå så gärna vill vara delaktig, griper efter den lina som förenar dem båda med något högre och osynligt. En silvertråd eller navelsträng, som skär tvärs igenom många olika lager, nivåer och nyanser i såväl himlen som på jorden.

För mig handlar bilden rätt mycket just om livets djupaste relationer och dimensioner. Kanske kan den förmedla något av det också till dig?

(Foton i detta blogginlägg är alla tagna av mig )

F�rs�k inte skylla p� det egyptiska folket!

Sat, 12 Feb 2011 14:57:55 +0100

Det egyptiska folket lät sig inte längre skrämmas, varken av Mubarakregimen eller av västvärldens harhjärtade och principlösa hållning, utan slängde ut sin tyrann utan egentligt våld eller blodspillan. Som SVT:s Lena Pettersson sa i en kommentar kan hela samlingen av s k MellanÖster-experter packa ihop och slänga sig i väggen, efter det som nu hänt.

Nu återstår för det egyptiska folket att formulera en egen samlande vision för den återuppbyggnad av landet som de så oändligt väl behöver, att ersätta den postkoloniala annektering som västliga intressen utsatt dem för.

Låt oss se om nu USA och EU kan hålla sig lika passiva i framtiden, som de varit under befrielsekampen, eller om man kommer att försöka återerövra sin allianspartner genom intriger, förtal och politiska, militära och ekonomiska tumskruvar på den framväxande Egyptiska demokratin. Varje försök att i framtiden skylla eventuella hot, våldsamheter eller militarisering i regionen på det egyptiska folket, kommer att klinga skriande falskt efter denna dess uppvisning av förmåga till fredlig konfliktlösning.

St�ll EU inf�r Haag-domstolen!

Fri, 04 Feb 2011 12:45:53 +0100

EUs och USAs hållning till demokratiprotesterna i Egypten är katastrofala. Att låta regimen Mubarak själv utgöra övergångsregim, med kontroll över polis och säkerhetsstyrkor, och med vapentillförsel från Israel, i avvaktan på ett val i september, ger dem åtta månader att trakassera, förfölja och slakta den demokratiska oppositionen, med förnyad brutalitet. Denna likgiltighet och cynism borde ses som brott mot mänskligheten.

Efter Tunis, Davos och Kairo

Sun, 30 Jan 2011 11:25:37 +0100

För att förstå Mellanösternfrågorna måste man beakta den världsekonomiska situationen. USA:s budgetunderskott och statsskuld är ständigt växande, dess arbetslöshet och säkerhetssituation fordrar gigantiska offentliga åtaganden för att skydda ”the American way of life”, dvs hänsynslös överkonsumtion och plundrande av den övriga världens resurser.

Normala ekonomiska spelregler säger att skulder och underskott måste betalas, men det blir allt tydligare att USA tänker använda sina överlägsna militära resurser för att ändra de ekonomiska spelreglerna. Det lönar sig att låna pengar för att köpa vapen, ty då kan man bestämma vad som är lönsamt. Det Stora Kriget rycker allt närmare. I första hand är det Kina som ligger på de flesta amerikanska skuldsedlar, och som genom hot om eller direkt våld måste förmås att avskriva dem.

Det är i detta ljus man måste se de flesta av dagens världshändelser, och inte minst Syd- och Nordkoreas strategiska roll som användbar krutdurk i Kinas närhet, vid ett framtida skuldavskrivningskrig .

För USA är det därför f n viktigare att behålla och utvidga kretsen av militära allianspartners än att restaurera sin ekonomi eller verka för mänskliga rättigheter. Det s k kriget mot terrorismen utgör här den brobyggare till andra stater som USA behöver. Det är inte islam eller islamism utan diktatoriskt förtryck och ockupation som genererar de terrorister man behöver för detta brobyggande, dvs tillräckligt explosiva krishärdar på maximalt geografiskt avstånd från USA.

Därav Obamas lama och kluvna hållning till upproren i arabländerna, och att västvärlden nu envisas med att betrakta Mubarak som det egyptiska folkets legitima företrädare. Om nu någon skulle undra. Den samlade västvärlden under amerikansk ledning befäster nu det tidigare misstaget att vägra erkännande av Hamas i Ghaza. Men konsekvenserna kan bli ödesdigra - för västvärlden.

Folkens eventuella befrielse måste i sanning vara deras eget verk. Men i spåren av hårdnande förtryck efter ett ev havererat uppror i Mellanöstern riskerar Europa att få betala ett högt pris i form av helt förbrukat demokratiskt förtroende, ökande terrorism och flyktingströmmar. Och uppmarschen mot Det Stora Kriget kan fortsätta.

Som alla redan kunnat se i Irak och Afghanistan är de amerikanska markstyrkorna gravt otillräckliga för ens avgränsade militära uppdrag. Det Stora Kriget kommer alltså att snabbt engagera betydligt mer fyrkantiga medel, dvs verkliga massförstörelsevapen, denna gång inte blott sådana som uppfunnits av amerikansk paranoia.

Alternativen finns. Ännu ett litet tag. Därför behöver Mellanösterns demokratiska folkuppror vårt stöd och legitimitet i dag, både för sin egen och vår egen skull.