Blogg: Wu Wei

Hur g�r man?

Wed, 15 Feb 2012 01:11:11 +0100

Jag får ofta frågan: "Ja, det där låter ju bra... men hur gör man?!" Det som åsyftas är oftast hur man gör för att avstå ifrån socker, kött, mejeriprodukter och annan föda som missgynnar hälsan. Tyvärr är det så att det i början bara finns ett sätt och det är: disciplin och substitut. Även om man intellektuellt förstår vilken kosthållning som är bra för en, så kommer ingen som levt på mycket animaliskt protein att en dag vakna upp och känna en vansinnig längtan efter bönor och grönsaker. En person som intagit mycket socker eller koffein kommer att uppleva abstinens den första tiden utan och det kommer att kännas tufft att stå emot. Plötsligt kommer man att komma på sig själv med att googla artiklar som beskriver fördelar med kaffe och socker, för att resonera med sig själv och med gott samvete kunna återgå till den trygga vanan.

Människor styrs mycket av vana och kosten är inget undantag. Är man van vid att äta kött så framstår bönor som trist och är man vegetarian så känns efter ett tag kött osmältbart. Vi vänjer oss vid en viss smak och konsistens och håller fast vid det med en dåres envishet, så det är lite som Arga Leken; vem håller ut längst? Din ambition eller din vana? Affärerna är fyllda av glansiga böcker med färgglada grönsaker på framsidan och människor med jätteleenden och hur gärna man än vill gå med i den där må bra-klubben, så kommer vanan att rycka tillbaka en som ett metspö några gånger innan man en gång för alla bestämt sig för vem det är som ska peka med hela handen.

Men det är en jättespännande resa du har framför dig och det är ett viktigt beslut energimässigt! Att erbjuda sin kropp bra näring är en kärleksförklaring och ett uttryck för att man bryr sig om sig själv och bara den intentionen påverkar varenda cell i kroppen. Vårt sinne är så fantastiskt kraftfullt och våra tankar, bra som dåliga, får alltid ringar på vattnet - det är en oundviklig universal lag eftersom ingenting i universum är riktigt självständigt. Vi är alla sammanlänkade och så är även våra celler, vävnader och organ och inget som händer den ena undgår den andra, vare sig man vill eller ej. Så när du säger till dig själv att du unnar din kropp bra näring så är det positivt, välgörande och kärleksfullt och defintivt inte någon bestraffning!

Om du har bestämt dig för att lägga om kosten så förbered dig på att det kommer att vara tufft i början. Det handlar inte bara om nya smaker och dofter, utan om nya sätt att laga mat och därigenom planera sin tid och sina inköp och framförallt om ett mentalt filbyte. Att äta sunt kräver lite mer planering (ungefär som våra mödrar eller mormödrar behövde planera innan den ohälsosamma mikrovågsugnen gjorde entré...) men ger så otroligt mycket tillbaka och när man väl vant sig så är det "a piece of cake" och man reflekterar inte ens över det. När jag pratar om att blötlägga bönor, råris och nötter eller om att syra grönsaker så brukar folk se bekymrade ut, eftersom det inte är snabbt tillagat. "Men herregud", tänker jag; "jag står väl inte stilla och tittar på medan de ligger i blöt... det går ju helt av sig själv!" Däremot måste man planera och helst koka mycket på en gång, men det gynnar i längden både hälsan och ekonomin. Varför är det så viktigt att allt går snabbt?? Vad är det vi hetsar till? Vad fyller vi minuterna vi sparar på snabbmat med för världsförändrande aktiviteter? Ett dokusåpa avsnitt? En sväng på Facebook? Twittra lite oväsentligheter kanske?

Personligen tycker jag att det är viktigt med substitut, så ett tips är att alltid ha med ett bra alternativ i handväskan eller göra en sund dessert, så att det inte känns som om man blir socialt utesluten eller måste avstå ifrån något. Ofta väcker det omgivningens positiva intresse och nyfikenhet och de få som fnyser åt dina nötter (när de själva har munnen full med kaffebröd...) gör det garanterat för att de avundas din självdisciplin, så dem kan du helt enkelt bortse ifrån.

K�nslom�ssig kost

Sun, 12 Feb 2012 19:37:10 +0100

”Det blir inget lördagsgodis, om du inte slutar nu!” utbrister mamman i kön framför mig ilsket. Trumpet tystnar ungen och vi andra i kön drar en lättnadens suck över att friden är återställd och ungen tystnat. Jag förstår mamman så väl, men egentligen är det precis där som hela kostproblematiken började för oss alla – när maten blev ett uttryck för straff eller belöning. När det vi stoppade i våra små munnar plötsligt laddades med känslor av belöning eller bestraffning. Lördagsgodiset var i blåsväder om vi var olydiga och tårtan på kalaset signalerade fest när vi fyllde år… När vi blev vuxna byttes i många fall godiset ut mot en flaska vin och några goda ostar, något vi ”unnade oss” efter en stressfull arbetsvecka. När vi fått våra hjärtan krossade så blev vi återigen fem år gamla och antingen så tröstade vi oss med godis eller alkohol (som förvisso är flytande socker), för att sedan straffa oss själva med att banta och avstå ifrån det vi definierade som ”livets goda”. Slap-kiss-slap-kiss…

När jag var liten så fick jag godis när jag hade skrivit ett bra prov, eller när något skulle firas… Men det kanske hade varit bättre om de vuxna hade sagt att ”fixar du det här så hittar vi på något kul tillsammans!”? Om jag och alla andra fått lära oss att mat äter man för att bli mätt och för att kroppen ska få schysst näring. Missförstå mig rätt; visst ska man njuta av god mat, men jag tror att framtida generationer skulle må bra av att inte ha ett så känslomässigt förhållande till mat. Jag vet inte hur många gånger jag får uppmaningen att ”unna mig” ditt eller datt i kostväg av välmenande vänner som ser mitt mestadels hälsosamma leverne som något slags Lutherskt självplågeri, vilket det verkligen inte är. För mig har att "unna mig" något blivit att ge kroppen något som den faktiskt har användning av, istället för tomma kalorier. För mig är det kärleksfullt och en meningsfull "belöning".

För många är det sockret, det som jag i ett tidigare blogg-inlägg kallade för ”Svensson-kokainet”, som vi belönar eller bestraffar (att avstå) oss själva med. Bakverk, godis, alkohol. Autobahn till energi, det är vad det är. Men varför behöver vi det? För att många av oss går runt i ett energimässigt vakuum och vad beror det i så fall på? Fel livsstil? Otillfredsställande relationer? Av förnuftet undertryckta drömmar? Allmän livsångest? Vilket skälet än är så behöver vi energi för att palla med och socker är en snabb väg till det men vi är också socialt programmerade att hitta kortvarig, känslomässig tillfredställelse i mat.
Om du känner att du konsumerar mycket socker så är det en indikation på att det någonstans i ditt liv finns en massiv energiläcka, som det vore lämpligt att täppa till!
Personligen blir jag inte sugen på socker när jag är låg, men jag drar öronen åt mig när jag börjar bli sugen på vete och mjölk. Då ringer varningsklockorna hos mig. Vete och mjölk innehåller nämligen opioida peptider vilka stimulerar kroppens endorfinproduktion (uppåt tjack) så inte helt oväntat är det när jag är låg eller ledsen som suget efter den typen av mat infinner sig… kroppen är trots allt rätt fiffig!

Vad är poängen med det här inlägget då? Absolut avhållsamhet? Nej, absolut inte! Jag tror inte på absolut avhållsamhet vad gäller någonting, faktiskt. Undertrycker man något så växer bara begäret. Oscar Wilde sa att ”Enda sättet att bli av med ett begär är att ge efter för det”, vilket var klokt sagt, men man kan använda huvudet och välja en bra källa. Hjärnan spär dessutom på vårt beteende genom att leta efter sockerrika livsmedel eftersom socker har en drogliknande effekt på hjärnans dopaminrika belöningscenter. Om man är sugen på sött så kan man t.ex ta en sked honung istället för att vräka i sig en påse lösgodis. Är man sugen på salt så är några oliver ett bra alternativ till chips! Men det viktigaste är att undersöka varför du är sugen på det ena eller andra och jobba med grundorsaken på ett annat sätt en genom munnen. Man måste helt enkelt släppa den känslomässiga upplevelsen av att det vi stoppar i munnen handlar om bestraffning/belöning. Man ska njuta av mat, jag är 100% för det, men njutningen ska stanna i munnen och inte vara känslomässigt laddad.

Om du använder mat eller dryck för att uppnå ett visst känslomässigt tillstånd, så är det dags att dra i nödbromsen. Byt ut sockret, chipsen eller alkoholen mot positiva upplevelser! Bara en så enkel sak som att unna sig ett skumbad eller en massage istället för en påse godis och en flaska vin? Ljus och syre är också energigivande, så på vintern kanske det är lämpligt med ljusterapi eller yoga som "belöning", vilket dessutom kommer att vara mer tillfredsställande på sikt. Meditation är ett annat ypperligt sätt att "ladda batteriet" på, så summa summarum är att det finns andra sätt att inhämta energi än via munnen... "Sol, vind och vatten..."

Myten om mejeriprodukter mot bensk�rhet

Thu, 26 Jan 2012 13:44:19 +0100

En släkting till mig dricker litervis med minimjölk per vecka, eftersom läkarna sagt att det skyddar mot benskörhet. Här är det på sin plats att bli lite skeptisk och börja ifrågasätta den heliga ko som mejeriproduktionen blivit i Sverige! Det är närmast absurt att fortsätta sprida propagandan att vi behöver dricka mjölk för att rädda våra stackars ben ifrån att gå av som tändstickor när vi blir äldre. Det är inget mindre än en väl marknadsförd myt som gynnar mejerierna och missgynnar befolkningen - punkt slut!
Sverige och USA ligger i topp vad gäller benskörhet och vi är de länder som konsumerar mest mjölkprodukter … i världen. Så med tanke på hur mycket mjölk, ost, fil, yoghurt etc. som svenskar och amerikaner konsumerar så borde båda nationerna ha ben av stål vid det här laget. Det har de INTE. Vad beror det på, om mejeriprodukter är så vansinnigt effektivt för att förhindra benskörhet...?

Först och främst; vilken är den egentliga orsaken till benskörhet? Försurning. Majoriteteten av västvärldens befolkning äter och lever på ett sätt som är direkt försurande. Det är inte bara våra skogar och sjöar som försuras, utan även våra inre landskap. Syra/Bas-balansen är livsviktig för kroppens överlevnad, så när kroppen blir för sur så behöver den låna mineraler av benstommen, tänderna osv. för att bibehålla syra-/basbalansen i blodet då kroppen strävar efter att överleva (till skillnad ifrån vad den moderna vetenskapen vill få det att låta som så har kroppen inget som helst intresse av att ta livet av sig själv…). Om man inte har en försurad kropp så behöver man inte heller låna mineraler, eller hur?

Något som försurar å det grövsta är faktiskt läkemedel och allt fler knaprar idag läkemedel - både för att hämma symptomen men också medicin mot biverkningar av mediciner. Något som försurar å det grövsta är faktiskt läkemedel och allt knaprar idag läkemedel, både för att hämma symptomen men också medicin mot biverkningar av andra mediciner. Felaktig kost försurar också; brist på basbildande grönsaker, överkonsumtion av kaffe, mejeriprodukter och animaliskt protein…

Men det finns många nationer med en översyrad befolkning, så det handlar inte bara om att man äter och dricker fel, utan om problemet med att ta upp kalcium ur kosten och där kommer bristen på sol in i bilden för oss i Skandinavien. När vi är i solen så börjar vi tillverka D-vitamin, vilket behövs för att ta upp kalcium. Ingen sol = dåligt upptag. Nu hävdar kanske många att USA är ett bra mycket soligare land och det stämmer givetvis, men livsstilen både i Sverige och USA blir mer och mer inomhusorienterad. Man befinner sig hemma, tar buss/bil till jobbet, spenderar dagen under lysrör, åker hem igen… Väldigt få går ut och tankar D-vitamin mitt på dagen och gör man det så beväpnar man sig spf-mundering av panisk rädsla för den sol som av både de gamla egyptierna och aztekerna dyrkades som en livgivande gudom. Det gäller att hänga med i svängarna…

Men det finns ytterligare en sak som påverkar och det är magnesium. Kalcium och magnesium är som yin och yang där magnesium är avslappnande (yin) och kalcium sammandragande (yang). Balansen mellan de två är oerhört viktig, (tänk t.ex. på hjärtat som hela tiden slappnar av och drar ihop sig) och det är snarare brist på magnesium som är problemet, än för lite kalcium. För lite magnesium gör nämligen att man inte kan ta upp tillräckligt med kalcium. För mycket kalcium via kosten som inte kan tas upp lagras och bildar åderförkalkning, så det är av största vikt att man förstår sambandet kalcium-magnesium. De flesta lider av magnesiumbrist, inte kalciumbrist och man bör därför öka mängden magnesium snarare än kalcium. Att dricka en massa lättmjölk för att förebygga benskörhet är bara att spotta snus i motvind.

Priset i idioti g�r till...

Tue, 17 Jan 2012 13:41:37 +0100

Ja, hör ni… det finns många “vinnare” att välja på nuförtiden – eller hur!? Men om vi nu ska begränsa urvalet till idioti vad gäller kost och näring så går priset till kycklingmjölk (http://www.si.mahidol.ac.th/eng/siriraj/newspaperdetail.asp?news_id=1).

Nej, det är inget tidigt aprilskämt (tror jag, men det är ju fritt fram att hoppas på det…) utan en ”upptäckt” av en grupp thailändska forskare och barnläkare som presenterade idén 2008. Denna produkt hade då tagit tio år att forska fram. Är det inte underbart? Forskare har lagt tio år av sina liv och sina skarpa hjärnor på att fundera på hur man kan mala ner kycklingbröstfiléer och spä ut med vatten för att vi envisas med att mata våra små med ett annat djurs mjölk eller en växts ”mjölk”. Det är tydligen helt omodernt att använda det sunda förnuftet.

Är det någon som sett en kyckling med mjölkstinna bröst så skicka in bilden till Alternativjournalen bums! Kycklingar har alltså inte dolda spenar som man kan pressa mjölk ur, utan det handlar om att man föder upp kycklingar för att sen mala ner dem till kött och spä ut med vatten. Voilà! Får man fresta med en skvätt kycklingmjölk i teet?

Som vegetarian så tycker jag att rent etiskt är tanken motbjudande, men ur näringssynpunkt är det faktiskt rent idiotiskt och det lär förhoppningsvis dröja många år innan kycklingmjölk blir ett alternativ i Sverige… om ens någonsin! Tack och lov.

Man hävdar att det är fullt med vitaminer, proteiner osv. och att kyckling har en unik sammansättning som gör det lämpligt för småbarn med allergier… det är bara det att små barn INTE ska inta särskilt proteinrik mat i början. Komjölk innehåller t.ex. 3-4 ggr så mycket protein som bröstmjölk, vilket kan vara en av anledningarna till intoleransen bland spädbarn.
Jag tror personligen att mjölkproteinet är skadligare än mjölksockret och hur man reagerar på kycklingmjölk får alltså nästa generation svara på och betala notan för. Jag begriper faktiskt inte att det ska vara så svårt att förstå det här med vad naturen har avsett för människan? När man är vuxen kan man kanske (om man tål det) laborera lite med olika ”mjölk”-sorter, men spädbarn ska varken växa upp på bön-, nöt-, ko-, get- eller kycklingmjölk eftersom vi inte är varken bönor, nötter (vissa verkar dock vara det) eller djur (i det avseendet).
I vanlig ordning skyller man på genetiken och hävdar att allergin mot olika mjölksorter har gentiska skäl (Zzz… Zzz…) - inte på att vi envisas med att låta våra barn dia ett annat djur.

Om det ändå vore så väl att mjölken var naturlig – men det är den inte längre. Man högpastöriserar den, vilket förstör enzymet laktas som hjälper till att bryta ned laktos och man homogeniserar den så pass att den blir jämn och utan grädde på ytan - man slungar sönder molekylerna helt enkelt. Det närmaste alternativet vi har till naturlig mjölk i Sverige är lågpastöriserad, gammeldags ekologisk mjölk, men eftersom korna inte äter gräs året runt så ändras fettsammansättningen i mjölken vilket får mindre gynnsamma konsekvenser ur näringssynpunkt.

Men på nätet kan man även hitta folk som äter upp soffor och möbelstoppning, så det är kanske lika bra att sluta förvånas en gång för alla.

Alternativ till kaffe och te

Tue, 10 Jan 2012 09:34:42 +0100

I förra blogginlägget så kritiserade jag starkt kaffe-/koffeinkonsumtion och jag tänkte därför komma med lite tips på vad man kan dricka istället. Min personliga favorit är te gjort på Tulsi, den heliga indiska basilikan, som i motsats till kaffe och koffeinhaltigt te faktiskt stärker upp kroppen.
I Indien symboliserar Tulsi-plantan familjens hängivenhet till gudarna och många hinduer dyrkar den både morgon och kväll. Platser överväxta med Tulsi-plantor anses särskilt gynnsamma att förrätta bön på. Den sägs vara guden Vishnus favoritplanta och anhängare av Vishnu bär därför ofta halsband tillverkade av Tulsi-stjälkar. Men om man bortser ifrån växtens religiösa tradition så är det en fantastisk medicinalväxt. Te på Tulsi verkar avstressande på nervsystemet, är aromatiskt och välsmakande, koffeinfritt, antioxidantrikt, febernedsättande, hostdämpande och njurstärkande bland annat…
Det är nästan omöjligt att inte hylla denna underbara lilla planta till skyarna! Man kan variera Tulis-teet efter säsong: på sommaren kan man servera Tulsi-te kallt med myntablad för en svalkande effekt och på sommaren med ingefära eller andra kryddor för en mer värmande effekt. I Indien sägs den förbättra luften där där den växer och används för att hålla myggor borta och skydda mot Malaria. Idag behöver man lyckligtvis inte åka till Indien för att införskaffa Tulsi, utan det går alldeles utmärkt att handla det i de flesta hälsokostbutiker.

Ett annat alternativ till kaffe är ”kaffe” gjort på rostat korn och cikoria bl.a , t.ex. Yannoh, Barley Cup m.fl, som påminner väldigt mycket om snabbkaffe, men godare (tycker jag). Kornkaffet har inte samma hälsofördelar som t.ex Tulsi, men det är åtminstone koffeinfritt, basbildande och innehåller inulin vilket bidrar till en frisk tarmflora.

Om man vill sluta med svart och grönt te och istället gå över till örtteer, så finns det en uppsjö av alternativ att välja mellan. Grönt te framhålls ofta som antioxidantrikt och rena dunderdrycken och det stämmer att grönt te innehåller antioxidanter, men… det innehåller även koffein och som ni kanske förstod av mitt förra inlägg så rekommenderar jag att man undviker koffein i möjligaste mån. Om det är antioxidanterna man är ute efter så är blåbär och korngräspulver ett bättre alternativ, om än inte lika ”fika-vänligt”. Svart och grönt te är dessutom rikt på fluor vilket påverkar tallkottkörteln negativt och hämmar sköldkörtelns funktion vilket kan ge hormonella problem på sikt.

För de av oss som tycker om indiska och orientaliska kryddor så är Yogi-teer ett bra alternativ (se bara till att det är gjort för din dosha, vilket brukar stå på undersidan om jag inte missminner mig), men om man inte tycker om kanel, ingefära, kardemumma och den typen av kryddor så är teer med yang-karaktär att rekommendera på vintern. Själv brukar jag dricka mycket maskrosrot-te, som är yang – dvs. värmande till sin natur och passar bra på vintern.

Kukicha-te (japanskt kvistte) med lite tamari och umeboshi är också yang och ett bra alternativ på vintern. Man kan göra egna teblandningar med sina favoritörter och favoritkryddor och anpassa dem efter sina egna behov. Har man generellt problem med matsmältningen så kan ett te med anis och fänkål som bas vara ett bra alternativ. Är man sugen på ett sötare te så är ett te med bas av lakritsrot eller kanel att rekommendera. Vill man ha en mocca-variant av örtte eller kornkaffe så kan man tillsätta lite carob, vars smak påminner om kakao… Bara fantasin och entusiasmen sätter gränserna! Jag vet, det låter verkligen äppelhurtigt, men så är det faktiskt. Ju mer man lär sig att göra själv, desto större är chansen att man får det man verkligen vill ha och framförallt vad ens unika kropp behöver. För en sötare smak på de bittra örtteerna så kan man ha antingen söta med rissirap eller honung av god kvalitet, men använder man honung så bör man också röra ner en klick smakfritt kokosfett för att inte riskera en blodsockerhöjning om man är känslig.

Med dessa tips så önskar jag er riktigt goda och välgörande fika-pauser under året! :)

Skalpellens baksida

Fri, 30 Dec 2011 09:47:51 +0100

Är det egentligen naturligt att skära i våra fantastiska kroppar? Tanken på en vass skalpell som skär genom mjuka vävnader, muskler och skinn får de flesta av oss att rygga tillbaka och jag själv får rysningar bara av tanken! Förr i tiden borrade man hål i huvudet på folk för att släppa ut onda andar och idag skrattar vi åt det – andarna alltså – men fortsätter att hacka, bränna och skära i våra kroppar. Vi nämner ordet ”operation” med en axelryckning, som om det vore en självklarhet och ingenting märkvärdigt. Vi betraktar det ofta på samma sätt som att klippa bort döda grenar på träd eller rensa bort ogräs i trädgården; vi blir av med något som hindrar oss, som är i vägen, hindrar vår livskvalitet… Men fallfrukten och de vissna löven är i naturen inte alls onödiga. De faller ner på marken och utgör mat för maskar och andra insekter, och förmultnar sen till ny jord där liv kan växa.

Våra kroppar är levande system där inget som sker i den ena delen går den andra delen omärkt förbi. Att drogas ned hjälper inte, kroppen vet ändå vad som har skett. Inom akutsjukvården är kirurgi fantastiskt – där får både näringsterapi, akupunktur, homeopati och andra ”alternativa” inriktningar stå tillbaka. Men det är inte bara vid bilolyckor, blindtarmsoperationer, akuta kejsarsnitt och dråpförsök som det hackas och skärs i kroppen. Det sker en vansinnig massa andra operationer som skulle kunna undvikas med hjälp av livsstilsförändringar, naturliga tillskott och andra vanor. Artros, magsäcksoperationer, skönhetsoperationer… det sistnämnda är särskilt intressant. Ansiktet, som tydligt avslöjar början till obalanser i de inre organen, slätas ut med hjälp av knivar och botox. Tala om att tysta ner vittnet...

Fler och fler studier visar på nackdelar med operation. Många upplever förvirring, glömska, koncentrationsproblem de veckor eller månader som följer efter operationen. Det går möjligen över på sikt, men det är en klar och tydlig vink om att kroppen hamnat ur balans och upplevt en biologisk chock, vilket i sig är helt logiskt. Du känner kanske inget när skalpellen sprättar upp skinnet… men föreställ dig att du inte var bedövad? Förmodligen skulle du inte vara människa igen på fler år!
Statistiken för POCD (Post Operation Cognitive Dysfunction) har nyligen blivit klarlagd i en studie som omfattade 1064 patienter som genomgått större operationer (dock ej hjärtkirurgi) och är allvarligare hos människor över 60 år. Kanske kan det vara en förklaring till att många äldre som t.ex. höftledsopereras, uppfattas som mycket virriga (på gränsen till dementa) av de anhöriga efteråt? Den biologiska chocken är naturligtvis allvarligare för en äldre person med sämre läkkött.

Det jag vill säga med detta är inte att man ska operationsstrejka; i vissa fall räddar operationer liv och är den enda utvägen om patienten ska överleva, men man ska vara selektiv och om inte livet står på spel så tycker jag att man ska ta sig en allvarlig funderare på om man vill bli hackad och skuren i. För mig personligen är det solklart: absolut inte!

Det finns nästan alltid andra vägar, men de vägarna kan tyckas besvärliga då de ställer krav på oss själva. Det blir plötsligt upp till oss själva att kanske lägga om kosten, byta jobb, sluta stressa, göra slut på destruktiva relationer och kanske jobba med känslomässiga trauman som vi länge lagt locket på. Att lägga sig på operationsbordet är en söndagspromenad, jämfört med den tuffa utmaningen det innebär att ta tag i oss själva, med alla konsekvenser en förändring innebär. Och vi vill helt enkelt inte ha det så; det är alltför stort, smärtsamt och skrämmande för många…. Av den anledning vill de flesta att ansvaret för den goda hälsan ska ligga i någon annans händer; en läkare, terapeut, coach, psykolog, granne eller vem som helst utomstående som vi kan tanka energi ifrån. Passivt väntar vi på att frälsningen ska komma utifrån (vem tutade i oss det ifrån början, undrar jag!?), medan vi muttrar och beklagar oss och fortsätter i samma hjulspår och inte begriper varför vi blir sjukare och livet inte blir fantastiskt.

För att en förändring ska ske måste vi vara villiga att vara förändringen – det finns inget annat alternativ och det är som det ska vara!

Gott Nytt År!! :)

Koffein-kaos

Thu, 15 Dec 2011 14:31:59 +0100

If you wanna hang out you've got to take her out.
Caffeine.
If you wanna get down, down on the ground.
Caffeine.

She don't lie, she don't lie, she don't lie;
Caffeine.

If you got bad news, you wanna kick them blues.
Caffeine.
When your day is done and you wanna run.
Caffeine.

If your thing is gone and you wanna ride on.
Caffeine

.
Don't forget this fact, you can't get it back.
Caffeine.

De flesta har säkert hört Eric Clapton’s låt från 70-talet, men där sjunger han Cocaine och inte Caffeine.

Favorit i repris

Jag ska gå rakt på sak och med risk för att verka tjatig: koffein är en substans som aldrig skulle tillåtits om den introducerades på marknaden idag, utan hade antagligen klassats som en drog eftersom det är precis vad koffein är. En drog som verkligen angår oss svenskar, då bara finnarna har det dåliga omdömet att dricka mer kaffe än vi gör. Inte ens amerikanarna, vars muggar påminner om badbaljor snarare än muggar, får i sig mer kaffe än det här lilla landet i norra Europa. Koffein finns inte bara i kaffe utan i svart te, grönt te, yerba maté, kakao och i läsk som Coca-Cola, Pepsi, Jolt Cola, guarana mm. Jag har redan skrivit om koffein i ett tidigare inlägg, men det skadar inte att påminna om värdet av att sluta med koffein och i synnerhet med kaffe.

Forskningen

En uppsjö av studier visar på de negativa effekterna av koffein, men alltför ofta blir konsumenterna bortkollrade och en av anledningarna är att man i studier fortfarande använder sig av koppar i samma storlek som de söta porslinskoppar våra mormödrar i sin ungdom satt och sippade på vid festliga tillfällen.
I den krassa verkligheten innehåller en stor kaffe ifrån vilket kafé som helst tre eller fyra gånger mängden kaffe och därmed mer koffein. Det sägs att det hela började med att en etiopisk fåraherde noterade att hans får som smakade på kaffefruktens röda bär plötsligt sprang runt som tokiga. Han blev nyfiken och smakade på bären varpå han erfor samma sak som fåren och därmed var det kört för kommande generationer; kaffekulturen skulle bli ett faktum. Precis som fransmännen skyddar sin vinkultur så skyddar vi vår kaffekultur och den som tackar nej till kaffe utmärker sig som en underlig figur. Kaffet har blivit vår nattvard, en rit som man måste delta i om man vill accepteras av den sociala och kulturella klanen.

Koffein orsakar spänning, vilket långsiktigt höjer blodtrycket, talar om för tallkottkörteln att det är fara å färde och den instruerar i sin tur binjurarna att börja pumpa ut adrenalin för att man fort som sjutton ska ta sig ifrån faran. Vad händer vid stress och vid akut fara? Blodet koagulerar för att man inte ska förblöda vid skada, matsmältningen stannar av och blir en osmält, jäsande massa (ingen idé att smälta sin egen lunch om man ska bli någon annans middag, eller hur?), hjärtfrekvensen ökar, pupillerna vidgas när det sympatiska nervsystemet aktiveras. Man åldras dessutom snabbare (när kroppen måste vara i konstant stress-läge och blir uttorkad av koffeinets vätskedrivande effekt) vilket få av oss vill.

Falsk energi

Det många tror är en energikick är ingenting annat än ett massivt stresspåslag och ansenlig spänning vilket säger sig självt är fruktansvärt ansträngande för kroppen att uppleva stup i kvarten. Nu invänder någon kanske att om det nu vore så farligt så skulle det ju förbjudas, skrivas upprörda artiklar om det osv. Hur troligt är det att man opartiskt granskar något man själv är upp över öronen beroende av? Föga troligt. Jag kan garantera att det utan undantag finns kaffemaskiner på varenda tidningsredaktion och att forskarna för att inte somna över mikroskopen drar i sig kaffe och det är bara mänskligt av att försöka hitta fördelar med det man är beroende av. En alkolist lyfter fram att rödvin är bra för hjärtat, utan att reflektera över att det är avsevärt mycket bättre med druvjuice om det är hjärtat man ska tänka på och av samma skäl så forskar man hellre på kaffets högst tvivelaktiga fördelar än på koffeinets obestridliga nackdelar för hälsan.
Säkerligen finns det en hel drös med kaffemaskiner uppe hos Socialstyrelsen… ja, t.o.m. på läkarmottagningar. I veckan begav jag mig till en läkarmottagning i city för att ta ett blodprov för att stämma av D-vitaminnivån i kroppen. Jag hängde av mig och slog mig ner i väntrummet och bläddrade förstrött i ett magasin i väntan på att kallas in. Jag kastade en flyktig blick på bänken vid entrén och fick syn på en blank… svart… espressomaskin (bilden). Jag låter resten vara osagt, men ni kan säkert gissa er till vad jag tänkte och jag insåg att det fortfarande finns utrymme att förbluffas.

Om kaffe inte var en drog så skulle det inte vara några problem för folk att sluta när de blir informerade om att koffein kort och gott är dåligt för hälsan. Ändå gör folk inte det. Varför inte? Koffein höjer dopaminnivåerna i hjärnan och höga dopaminnivåer får oss att uppleva ett ökat välbefinnande. Man mår fruktansvärt dåligt (precis som när man ger upp andra droger) av att sluta eftersom man är beroende. Abstinens, helt enkelt! Man blir jättetrött, får huvudvärk, blir illamående, deppig osv. Vid koffeinintag så lånar man energi av levern, hjärtat och binjurarna till en väldigt hög ränta.
Vid trafikolyckor så får föraren blåsa för att visa att han/hon inte är alkoholpåverkad, men ingen frågar hur mycket koffein det intagits innan olyckan. Hur bra bilförare är man efter en dubbelespresso eller hink bryggkaffe? Blir man en lugn, eftertänksam bilförare eller en stirrig och stressad bilförare som biologiskt är inställd på att fly?

Förutom koffein så finns det andra uppenbara nackdelar med kaffekonsumtion och det är bl.a. att kaffe är starkt försurande och är den starkast besprutade bönan i världen. En daglig dos med stress, syra och insektsmedel. Låter sådär halvfräscht, tycker jag personligen. Hur många av oss tyckte att kaffe eller cigaretter var gott första gången? Förmodligen ingen. Men vi tolererade smaken för att komma åt effekten… och till slut började vi uppfatta det som gott för att vi ville åt ”kicken” och höja dopaminet.

Rehab

Självklart kan man dricka en kopp kaffe då och då men först måste man bryta beroendet och ge binjurarna och kroppen en chans att återhämta sig efter flera års missbruk (ja, det låter hårt men det är faktiskt ett missbruk). De få gånger du vill ta dig en kopp så se till att det är ekologiskt och vid ett tillfälle när du kanske behöver det där extra stresspåslaget – inte när du sitter i lugn och ro och ska läsa morgontidningen.
Jag rekommenderar inte att sluta tvärt med kaffe, eftersom chansen är stor att man återgår till att dricka det om man mår alltför dåligt av att sluta abrupt. Trappa ner istället! Om du dricker tre koppar kaffe om dagen så ersätt under första veckan en kopp mot en kopp svart te, andra veckan två av kopparna mot svart te, tredje veckan alla tre kopparna mot svart te och gå sen över till grönt te veckan efter och minska antalet koppar för att så småningom gå över helt till koffeinfria örtteer och kornkaffe. Jag garanterar att du när du är helt fri från koffeinberoendet kommer få mer energi, större stresstålighet och överlag må mycket bättre. Det finns mycket mer att säga om koffeinets backsidor, men eftersom jag inte får plats med allt här så rekommenderar jag varmt alla som vill fördjupa sig i ämnet att läsa boken ”Caffeine Blues” av Stephen Cherniske.

Tacksamhet

Wed, 30 Nov 2011 08:28:37 +0100

På framsidan till dagens Metro kan man se två unga pojkar på ett berg av sopor. De är barfota och kläderna sitter löst på deras magra kroppar. Den ena pojken tittar med allvarliga ögon på den andra och i handen håller han en plastpåse, i vilken han stoppar papper och plast som kanske kan hjälpa till med familjens försörjning. Man kan bara föreställa sig stanken på en sopstation i värmen i Bangladesh! Under veckan har det varit något fel på avloppet på kontoret och stundtals har en mindre angenäm doft spridit sig ifrån toaletterna och var och varannan (mig själv inklusive) har kommenterat det och rynkat på näsan – störda över att något i den yttre världen inte är perfekt; en fluga i vår exklusiva samhällssoppa. Usch!

För någon vecka sen kunde man läsa om en ung truckförare som haft oturen att bryta benet under en fotbollsmatch och inte fick ut ersättning ifrån A-kassan och Försäkringskassan, utan man ansåg att han kunde arbeta 75% med sitt brutna ben och leta efter en ny arbetsgivare som kunde erbjuda en sådan tjänst. Jag är inte handläggare på någon av dessa kassor och ska inte lägga mig i hur bedömningarna görs eller huruvida ersättning borde utgå eller ej – men med tanke på att Försäkringskassan ofta verkar vara ute och cykla helt, så är det väl inte otänkbart att deras bedömning inte är helt i samklang med vad som är realistiskt? Den unga mannen utbrast upprört i artikeln att han förlorat mellan 15 000 och 20 000 kr på Försäkringskassans agerande och har nu överklagat. För de flesta människor i Sverige är 15 000 kr mycket pengar att gå miste om och jag vill på intet sätt förringa den unge mannens upplevelse, men vad är samma belopp för en pojke i Bangladesh? Förmodligen en förmögenhet.

När jag var liten och inte ville äta upp maten på tallriken så sa mina föräldrar: ”Tänk på barnen i Afrika!” och körde in skeden i min lilla mun. När jag var tonåring så svarade jag spydigt att: ”Mäh! Det hjälper väl inte dem om jag äter upp eller inte!?” och nu som vuxen är jag tillbaka till ”Tänk på barnen i Afrika… eller Bangladesh… eller på andra sidan Östersjön!”. Det handlar definitivt inte om att vi ska skämmas över vår välfärd, men det vore klädsamt med en smula genuin tacksamhet. Vi har inte slagits och blött för vår välfärd och "demokrati" på flera hundra år och det kanske är därför vi tar den för given? Vi är 9 miljoner människor i hela landet och egentligen är vi helt värnlösa och totalt beroende av att överenskommelserna om fred inte bryts och andra nationers anständiga uppförande. Vad skulle vi ha att sätta emot? Inte mycket.

Att födas i Sverige är att vinna högsta vinsten i livets lotteri fr.o.m. att man dras ut ur mammas mage. Vi borde göra segertecken så fort navelsträngen är avklippt, skåla i Champagne var dag och gratulera oss själva till att vi reinkarnerat på just denna plats på vår stora jord! Vi har så oändligt mycket att vara tacksamma för i Sverige, men trots det så klagar vi hela tiden; på vädret, mörkret, skatterna, myndigheterna, jobbet, kärleken, släkten… Maken till gnälligare nation får man nog leta efter! Även om man föds i en mindre bemedlad familj så kan man känna tacksamhet över att det inte är krig, att staten inte använder sig av tortyr eller dödsstraff, att grundskolan är gratis, att man som kvinna inte behöver sin mans påskrift för att resa utomlands eller skaffa pass, att det finns en upplyst diskussion om jämlikhet mellan könen, att det ens finns en instans att vända sig till om man blir arbetslös (gissar att det är klent med det i Dhaka...), att bussarna går någorlunda som de ska (lika bra att ta med det i tacksamhetsbönen då SL förmodligen kommer se ut som ett frågetecken som vanligt när snön kommer…), att det finns all världens mat i affärerna att köpa i affärerna… Självklart finns det saker som kan förbättras i Sverige; diamanten kan slipas ytterligare, men det är faktiskt petitesser jämfört med vad många andra nationer har att jobba med. Vi kommer inte framåt som upplyst samhälle genom att nästan tvångsmässigt fokusera på vad vi inte har... utan genom att hylla det vi faktiskt har!

Strunta i julklappshetsen, bantningstipsen inför nyår och allt annat irrelevant trams och meditera på tacksamhet istället. Tacka för det du har istället för att önska dig nya saker av Tomten! Följ Action Aids uppmaning (http://www.actionaid.se/) och ge bort en get eller åsna och hjälp någon som inte har råd att äta så mycket att han eller hon måste banta i mellandagarna, istället för att köpa något som ändå kommer att bytas på mellandagsrean. Kanske vore en ny jultradition att införa en kort meditation på tacksamhet, mellan Kalle Anka och julbordet?

Det hinner kanske bli flera inlägg innan julen är här, men om inte så vill jag passa på att önska er alla en riktigt vacker decembermånad och en fridfull jul med mycket kärlek!

Tankens kraft

Wed, 23 Nov 2011 12:41:49 +0100

Jag tänkte fortsätta på förra bloggens tema om rädsla och jag hoppas att ni har överseende om jag blir tjatig! :)

Igår var jag av olika anledningar rosenrasande (jo då, min lever hettade till där så några reningar till blir det nog…), och för att varva ner lite så gick jag ut på en promenad i den kyliga höstkvällen. Tidigare på dagen hade jag diskuterat en hyfsat avancerad yoga asana med en vän; en position som vi ibland talar drömmande om och som lika gärna skulle kunna döpas upp till ”Den-Nästan-Ouppnåbara”; en sådan som vi nämner andaktsfullt och (i alla fall jag själv) alltid blir närmast gröna av avund i ansiktet över att se någon spänstig yogalärare praktisera.

Medan jag ilsket trampade runt i villaområdet så återkom hela tiden till bilden av en specifik asana och jag tänkte surt för mig själv att det skulle ta åratal att kunna praktisera den, att man måste uppbåda en "enorm muskelstyrka, perfekt balanssinne, vara tio gånger vigare än jag" etc. som förnuftet var älskvärt nog att komma på, utan att jag riktigt bett om det. Summa summarum: ingen idé att ens testa med andra ord, då min mur av motargument hade byggts upp och var så solid att jag nästan kunde se den på vägen framför mig. Hur många gånger har man inte sagt det om andra saker? Om jobb? Relationer? "Been there, done that - not going back!" Men kan man någonsin göra exakt samma misstag två gånger? Är det inte tekniskt sett omöjligt? Är inte egentligen varje dag och varje möte oskrivet och omöjligt att exakt kopiera? Visst är det så, men vi för med en dåres envishet stafettpinnen av dåliga erfarenheter vidare till nästa situation och vi rättfärdigar det med att vi lärt av våra misstag, att vi är smarta, upplysta människor som minsann inte är dumma nog att begå dem igen. 1-0 till rädslans lag, med andra ord.

När jag kom hem efter min kvällspromenad pumpade adrenalinet fortfarande. Utan att riktigt veta hur det gick till så drog jag fram yogamattan och innan jag visste ordet av så var jag (dumdristigt nog utan övervakning) halvvägs inne i asanan som jag tett sig så ouppnåelig. Tekniskt och visuellt var det definitivt ingen höjdare och avsaknaden av grace och finess var… minst sagt påtaglig och det är nog många år kvar innan jag kan praktisera den med självförtroende, men än sen då!? För mig var det ren lycka, eftersom det kändes som om jag plötsligt slagits av en fundamental insikt: tankens mycket konkreta kraft förenad med handling. Inom yoga och meditation så pratas det så mycket om tankens makt och även om jag älskat tanken så har den varit väldigt abstrakt för mig, men plötsligt stod det så klart: det handlar bara om att spränga den mentala ljudvallen. Inget annat. Föreställningen om vad man klarar och inte och susa förbi sina egna rädslor så snabbt att de inte hinner med att tillkalla förnuftet.

Som Janesh Vaidya säger: ”It’s not until the moment you are in the air that you decide whether you are falling... or flying”

Jag tror inte att vi kan få det vi vill ha så länge vi är rädda eller tvivlar på vår egen förmåga, oavsett hur mycket vi ber, mediterar eller försöker styra vårt liv i en speciell riktning. Det är inte kroppen som man måste bygga upp i flera år, innan man kan praktisera en speciell asana… det är självtilliten, den mentala kraften att befria sig från rädslan att falla och göra illa sig eller att inte göra det bra nog. Tilliten till att kroppen bär dig att kroppen har koll på läget och gör vad den kan för dig, både i tider av sjukdom och hälsa. Betrakta elefanten på bollen, på bilden ovan! Han står nog inte frivilligt där men hans vältränade sinne har kommandot över hans kropp… Jag tror att rädsla och brist på självtillit är precis lika sjukdomsframkallande som vilket exotiskt virus som helst - mer till och med! När vi mentalt lägger krokben för oss själva så är vi illa ute. Ilska är ofta stressande och ogynnsamt för hälsan, men fördelen med ilska är att den skrämmer rädslan på flykten. En lejoninna som försvarar sina ungar är helt orädd och går faktiskt därför ofta vinnande ur striden. Inte för att hon under några minuter blivit större och starkare, eller fått vassare tänder och längre tänder utan för att hon glömt sina begränsningar, för att göra det hon måste - försvara det hon håller kärt.

R�dslans makt

Mon, 14 Nov 2011 09:25:39 +0100

“En kontaktyta, ett ögonblick är allt som krävs för att ett dödligt virus ska överföras från en person till en annan. Det enda som smittar snabbare är rädsla”…Zzz… Zzz… så börjar beskrivningen av filmen Contagion och det är säkert ingen slump att den lanseras i dagarna då det börjar bli dags för världen att vaccineras, nu när det otursamt nog för vaccintillverkarna ännu inte dykt upp någon fågel- svin eller gud-vet-vad-influensa. Tusan, vilket oflyt! Plan B; man tar saken i egna händer och använder sig av Hollywood eftersom ”det enda som smittar snabbare är rädsla”. Nu har det gått bra många år sen Dustin Hoffman iklädd rymddräkt stegade runt i filmen Outbreak och gjorde Ebola-viruset känt, så här gäller det att slänga ved på elden.

Jag tänker av princip inte se filmen, men den är så förutsägbar att jag nog vågar påstå att man kan luska ut hur den kommer att sluta ändå. Folk kommer att stiga ut i den kyliga Stockholmskvällen efter filmens slut och dra en lättnadens suck över att det finns vaccin och ”modern sjukvård”. ”Ka-tjing!” Hur kommer det sig att ju rikare och mer ”civiliserat” ett samhälle blir, desto sjukare blir det man kallar för underhållning? I det gamla romarriket slängde man slavar till lejonen och såg gladiatorer slåss och dö på Colosseum och själva är vi inte mycket bättre, 1600 år senare. Är det inte lite genant? Vi som borde gratulera oss själva till att vara förskonade ifrån svält, krig, våld och dödssmittor (ja, faktiskt även det…) och dansa på gatorna av glädje, går likt förbaskat och betalar för att se på eländet? Personligen vägrar jag att betala för att bli ledsen eller rädd. Livet bjuder på den varan då och då, helt gratis, så jag ser inte riktigt poängen med att betala för det. Kroppen kan nämligen inte skilja på lek och allvar i det avseendet. Vi reagerar primitivt; pulsen stiger, binjurarna producerar adrenalin för att vi ska kunna fly, matsmältningssystemet låser sig… och det här gäller inte bara vid ett akut biologiskt eller fysiskt hot, utan vid långvarig, subtil rädsla som vi kanske inte ens för oss själva definierat som rädsla; ett uppbrott ifrån en relation, att inte räcka till, rädsla för det okända, för att bryta med sin kulturella och sociala klan…

Motsatsen till kärlek är inte hat, utan rädsla. Rädslan förlamar oss, låser oss och dränerar oss. Vi fryser fast i tiden och i situationen som vi räds. Vi åldras, men vi utvecklas inte och månaderna och åren rullar förbi medan vi mentalt står kvar, mumifierade av det som skrämmer oss. För mig personligen kommer rädsla när jag glömmer att jag alltid har ett val och att det är hjärtat jag ska lyssna på – inte huvudet. När jag tappar kontakten med min hjärtintuition, med mig själv... då blir jag paniskt rädd för då har jag plötsligt tappat den enda kompass jag behöver i den här världen.

Om känslan inte är med på noterna så fungerar ändå inte det man föresatt sig, men om känslan är med så är det oftast lättare att göra något än att avstå ifrån att göra det – och då fungerar det! Synkronisitet kräver helt enkelt att känslan är närvarande för att det ska fungera. Varje vaken minut har man förmånen att välja, men hur många gånger säger man inte uppgivet till sig själv: ”Jag har inget val...”, trots att man vet att det inte stämmer. Man har alltid ett val, även valet att inte välja eller inte agera - för det är också ett val, eller hur? Från stunden vi vaknar tills dess att vi somnar består varje ögonblick av val och av konsekvenser av våra val. Jag tror verkligen inte att man kan förändra människor, eftersom man aldrig kan välja åt någon annan. Det enda man faktiskt kan välja är sitt eget förhållningssätt till situationen eller personen. Att välja utifrån känslan har länge smutskastats och istället har man hyllat det svekfulla intellektet, det s.k. förnuftet som alltför ofta får oss att förneka vår intuition och sanna natur. Människor som vägrat underkasta sig förnuftet och den fyrkantiga logiken (som f.ö. kommer betraktas som absurd om 100 år - tro mig!) och haft modet att följa sin känsla har mer eller mindre hånats och kallats naiva, lättsinniga och rentav enfaldiga. Att betala för kärlek bemöts med förakt sedan länge, men fortfarande är det fritt fram att betala för rädsla – bara den är snyggt förpackad och man får popcorn på köpet. Vem eller vilka tjänar på att du blir rädd? Någon gör det… men det är inte du. Rädsla handlar om kontroll, så tänd lampan i garderoben, släng ut spöket och fråga dig när rädslan kommer vem det är som försöker utöva kontroll? Är det någon som kontrollerar dig? Kontrollerar du dig själv? Eller försöker du rentav kontrollera någon annan? I vilket fall som helst så är alla tre alternativen slöseri med tid, eftersom kontroll inte fungerar, aldrig har gjort det och definitivt inte kommer att göra det i framtiden - trots ihärdiga försök ifrån myndigheter, stater och global övervakning.

Ett av de bästa sätten att släppa rädsla är genom meditation, vilket har fördelen att vara helt kostnadsfritt, inte kräva någon utrustning och därmed vara tillgängligt för vem som helst. Syftet med meditation är inte stenhård självdisciplin, asketiskt leverne och att trycka ner drifterna – syftet är att stilla och kontrollera tankarna, så att känslan kan göra sig hörd. Känns det bra så är det bra och känns det inte bra så är det för att det är en fluga i soppan trots att restaurangen är femstjärnig, om ni förstår hur jag menar? Lycka och glädje är inte så svårt att uppnå om man tar som vana att aktivt välja det. Strunta i vilken bok som fått kulturrecensenterna extatiska och får dig att framstå som ”bildad” – läs det som gör dig lycklig istället! Se tokroliga Bollywood-filmer där folk sjunger och är glada, istället för filmer om mord och våld som lämnar dig med en dyster känsla i hjärttrakten, umgås med människor som tar fram det bästa i dig och inte förminskar dig och lägg det dåliga samvetet över att inte orka hålla skenet uppe längre i byrålådan och kasta nyckeln…

Jag älskar Cornelis Vreeswijk så jag tänker avsluta med en vers ifrån en av hans fina visor:

”Ty sanningen gör gott, och det är sant
Att om I detta land man bryter seden
Och inte ständigt kacklar likadant
Som alla andra kycklingar I reden
Men går sin egen väg med stort besvär,
Förgäter fulheten för allt det sköna,
Då kacklar alltid någon gammal höna,
Hur förfärligt lättsinnig man är.”

- Cornelis Wreesvijk, Sjuttonde Balladen